sickgirrl

Jag är nu helt klar med kille nummer 2. Hoppas jag. Jag känner ingenting annat än ilska och äckel när jag ser honom så så länge det inte dyker upp en fest så kommer jag inte ha några problem med honom.

Kille nummer 1. däremot, han som aldrig försvinner. Han som jag haft känslor för till och från i snart två år utan att våga göra något drastiskt åt det. Jag är så nära ibland och helt säker på att jag ska lyckas men så backar han. Han är så rädd för att känna något eller komma någon nära. Hur får man en kille som är rädd för att känna att falla för en?

Jag vet att där finns något, men jag vet inte vad. Jag har ingen aning om vad han känner och vad han inte låter sig känna, men jag börjar bli trött på att kämpa.

Vissa killar är som virus.

Det känns så rätt att säga så. Vissa killar kämpar för att mot ens vilja ta sig in i ens huvud och sen vägra försvinna. Han borde vara borta vid det här laget. Efter alla gånger jag skrikit och gråtit av smärta på grund av honom. Efter alla gånger jag fantiserat om samtal med honom och sedan kommit ihåg att han är den enda killen som är helt omöjlig att snacka med.  Hur mycket jag än anstränger mig så kommer jag aldrig vara bra nog för honom.

Han flirtar och flirtar för att få mig intresserad och när han tills slut lyckas så känner han sig färdig och vill inte ha med mig att göra. När jag sen kämpar för att hålla honom kvar glider han bara längre och längre bort. Till slut ger jag upp och efter en tid lyckas jag till och med gå vidare. Slutet gott allting gott, jag är tillbaka i det eviga singellivet. Eller? Nej, nej så lätt kommer jag inte undan. Han märker att jag har gått vidare och börjar helt enkelt om igen. Och så fortsätter det. Är inne på tredje varvet nu och jag börjar bli rejält less på det. Det gör så ont och jag fattar inte varför jag går på det om och om igen.

Det som är värst är att jag inte vet vilket som är just värst. Att vara helt ensam eller att bli sårad? I båda fallen gör det ont.

Jag tänkte ta mig friheten att spinna vidare lite på tidigare inlägg om s.k. "Bad Boys", som måste vara ett av världens töntigaste uttyck, men ändå.

Hur många gånger har jag och säkert många andra inte tänkt tanken "Varför kan jag inte hitta en normal kille?". Äntligen tror jag att jag har kommit på ett svar.

Det finns "normala" killar men de intresserar mig inte. Flera gånger har jag tänkt, varför kan ingen kille vara som mina killkompisar? Vad jag inte tänkt på är att svaret finns i samma mening. Sådana killar, killar som är underbart snälla, omtänksamma och allmänt trevliga är inte de jag intresserar mig av. De blir aldrig mer än en vän.

Om jag nu vet det här, jag vet var felet ligger, jag vet att jag alltid blir intresserad av fel sorts kille. Varför tar jag då inte en "normal" kille? De är inte spännande nog.

Allting är ett spel. Jag är en sådan tjej som vill kämpa lite. Det är så mycket mer spännande. Jag väljer killar som har svårt att öppna sig, har bakgrundsproblem eller kärleksproblem, jag väljer känslokalla killar och killar som är allmänt asociala, jag väljer killar som översociala eller är helt insnöade på sin sport/hobby/liknande, jag väljer helt enkelt killar som inte är pojkvänsmaterial. Det jag vill mest av allt är att lyckas med att förvandla dem till perfekta pojkvänner. Creepy eller hur?

Problemet med detta är att trots att jag lyckas mer eller mindre så lyckas jag alltid bli knäckt själv på vägen. Jag tar alltid på mig lite för mycket.

Så egentligen är det nog inte killarna det är fel på, hur gärna jag än skulle vilja det, det är mig. Jag väljer helt enkelt fel killar. 

Trots spänningen med det här spelet, och hur gärna jag än vill lyckas så hade det för en gångs skull varit skönt med en kille som verkligen brydde sig.

Hur mycket ska man egentligen behöva tåla? Hur illa ska man egentligen bli behandlad innan man inser att han är dålig för en? Är det här verkligen min lott i livet?

Gång på gång hör vi om tjejerna som faller för s.k. "bad boys" och blir illa behandlade. Gång på gång frågar vi oss "Vad ser de i de här killarna? Varför stannar de hos dem? Varför går de med på det?"

Utifrån min ringa erfarenhet är svaret ganska enkelt. Jag vet att jag inte får någon bättre. Jag har aldrig upplevt något annat. Det är såhär det är, det är detta eller inget.

Jag drunknar i tårar var gång jag ser en kärleksfilm. Jag älskar kärleksfilmer, de är enda anledningen till att jag fortfarande tror att det existerar något som kallas ovillkorlig kärlek och omtanke. Den värld jag fått uppleva innehåller bara egoism och girighet.

Jag är trött på det här nu. Jag önskar att jag kunde säga "Jag skiter i det här nu. Jag bryr mig inte om om ingen vill ha mig, jag vägrar bli behandlad såhär", men jag kan inte. Jag kan helt enkelt inte. Jag är sårad, men inte redo än.