All by myself
Lördagskvällen har än så länge bestått av 1. Familjemiddag med mormor inbjuden 2. Suttit vid datorn och 3. Ser på Bridget Jones. Ju längre jag sitter här på mitt rum, ju mer deprimerad blir jag. Väntar på att en av mina vänner ska ringa och har nu snackat med hennes mammas sambo 3ggr eftersom hon inte har mobilen på. När jag kom hem idag mådde jag faktiskt ganska bra. Nu kan jag tyvärr inte säga detsamma.
Jag avskyr när det blir såhär. Jag vet så väl att om jag sitter ensam hemma en kväll framför datorn så får det mig att bryta ihop totalt. Därför hade jag den här kvällen planerat att gå ut med min kompis. När det nu tar lite längre tid än beräknat hinner jag gräva ned mig totalt. Natuligtvis inte hennes fel, inte på något sätt, men mitt huvud fungerar inte riktigt som jag skulle vilja att det gjorde.
Alla deprimerande tankar kommer tillbaka och jag inser mer och mer hur lik Bridget Jones jag blir. Jag känner verkligen att jag har en självsfrände där. I så många år har jag sagt att jag vill bli som henne, just för att hon är så långt ifrån perfekt och ändå får sin Mr. Darcy och dessutom en Hugh Grant emellan. När jag tänker ett litet steg till kommer jag på att detta inträffar henne när hon är 32 år. Det betyder att jag har femton år kvar tills jag hittar mig en man. FEMTON år! Jag vill inte vänta så länge..
Så, nu kom samtalet om att vi inte ska träffas alls. Grattis, jag har nu valet mellan att 1. Gå och lägga mig och gråta mig till sömns och 2. Sitta uppe och gråta över mitt tragiska liv. Ja det låter väl kul. Orkar inte ens fortsätta skriva. Fyfan för mitt liv.
Jag avskyr när det blir såhär. Jag vet så väl att om jag sitter ensam hemma en kväll framför datorn så får det mig att bryta ihop totalt. Därför hade jag den här kvällen planerat att gå ut med min kompis. När det nu tar lite längre tid än beräknat hinner jag gräva ned mig totalt. Natuligtvis inte hennes fel, inte på något sätt, men mitt huvud fungerar inte riktigt som jag skulle vilja att det gjorde.
Alla deprimerande tankar kommer tillbaka och jag inser mer och mer hur lik Bridget Jones jag blir. Jag känner verkligen att jag har en självsfrände där. I så många år har jag sagt att jag vill bli som henne, just för att hon är så långt ifrån perfekt och ändå får sin Mr. Darcy och dessutom en Hugh Grant emellan. När jag tänker ett litet steg till kommer jag på att detta inträffar henne när hon är 32 år. Det betyder att jag har femton år kvar tills jag hittar mig en man. FEMTON år! Jag vill inte vänta så länge..
Så, nu kom samtalet om att vi inte ska träffas alls. Grattis, jag har nu valet mellan att 1. Gå och lägga mig och gråta mig till sömns och 2. Sitta uppe och gråta över mitt tragiska liv. Ja det låter väl kul. Orkar inte ens fortsätta skriva. Fyfan för mitt liv.
Kommentarer
Trackback