sickgirrl

  Så hamnade jag här ändå. Jag sa ju att jag inte skulle göra det. Jag visste vilken dum idé det var. Det är ju bevisat så många gånger att det inte funkar att träffa en kille och hålla känslorna ute utan att någon blir sårad. Jag har inga känslor för honom än men samtidigt känns det jobbigt att han heller inte har några för mig. Jag skulle ju inte göra det och ändå så gjorde jag det.

   Jag önskar att jag var en mer avslappnad person, att jag inte alltid behövde tänka igenom allting. Om jag kunde vara som andra så hade jag sluppit allt sånt här med att sitta och ha ångest. Är livet såhär? Kommer det alltid vara lika krångligt? Det känns som om jag spelar ett spel och hamnade på svåraste leveln utan att hinna öva upp mig.