And so I hate myself
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara gråter och gråter. Det är inte likt mig. Den senaste tiden har jag varit så glad. Jag har känt mig populär och värd andras uppmärksamhet. Jag har känt mig snygg och att jag duger som jag är och jag har känt att jag har haft en chans (om än liten) vilken kille jag än vill ha. Så kom lördagen..
På en kväll förstördes allt jag byggt upp under fem månader. Allt jag kämpat för att glömma, alla känslor, allt hat, allt var borta, för att komma tillbaka på ett par timmar.
Jag blir äcklad av min spegelbild, sminket ligger över hela ansiktet, vad jag än tar på mig kan ingenting dölja min enorma kropp, hur många gånger jag än duschar kan inget ta bort äckelkänslan. Min röst är gäll, mitt hår är fett, min tänder är sneda, jag är den tråkigaste personen någonsin och ingen normal människa borde vilja prata med mig.
Det känns som om alla lämnar mig och glömmer bort mig. Som om jag egentligen inte hör hemma någonstans. Så går det när man umgås med mycket folk. Ser ni? Jag är till och med slampig när det gäller mina vänner.
Han sa att han inte vill att jag ska må dåligt men ser han inte sambandet? Det är när jag är med honom som jag mår dåligt. Jag orkar inte vara den andra tjejen. Jag orkar inte mer.
Jag längtar till sommarlovet, bort från allting, längtar till sol och bad. Men hur ska jag kunna bada när jag ser ut såhär? Hur kan jag vara så självisk att jag förpestar allas strandbesök med min äckliga kropp? Jag önskar att jag kunde hyvla bort allt överflödigt och bara vara snygg som alla andra.
Nu började jag gråta igen. Jag kan inte hjälpa att jag känner såhär. Det är inte pms och det är inte p-piller, det är bara ännu en svacka i mitt självförtroende. Det går över snart ska ni se, så ni slipper läsa mer. Men just nu känns allt för jävligt. Just nu så ser jag ingen anledning till någonting. Världen har inte plats för tjejer som jag.
På en kväll förstördes allt jag byggt upp under fem månader. Allt jag kämpat för att glömma, alla känslor, allt hat, allt var borta, för att komma tillbaka på ett par timmar.
Jag blir äcklad av min spegelbild, sminket ligger över hela ansiktet, vad jag än tar på mig kan ingenting dölja min enorma kropp, hur många gånger jag än duschar kan inget ta bort äckelkänslan. Min röst är gäll, mitt hår är fett, min tänder är sneda, jag är den tråkigaste personen någonsin och ingen normal människa borde vilja prata med mig.
Det känns som om alla lämnar mig och glömmer bort mig. Som om jag egentligen inte hör hemma någonstans. Så går det när man umgås med mycket folk. Ser ni? Jag är till och med slampig när det gäller mina vänner.
Han sa att han inte vill att jag ska må dåligt men ser han inte sambandet? Det är när jag är med honom som jag mår dåligt. Jag orkar inte vara den andra tjejen. Jag orkar inte mer.
Jag längtar till sommarlovet, bort från allting, längtar till sol och bad. Men hur ska jag kunna bada när jag ser ut såhär? Hur kan jag vara så självisk att jag förpestar allas strandbesök med min äckliga kropp? Jag önskar att jag kunde hyvla bort allt överflödigt och bara vara snygg som alla andra.
Nu började jag gråta igen. Jag kan inte hjälpa att jag känner såhär. Det är inte pms och det är inte p-piller, det är bara ännu en svacka i mitt självförtroende. Det går över snart ska ni se, så ni slipper läsa mer. Men just nu känns allt för jävligt. Just nu så ser jag ingen anledning till någonting. Världen har inte plats för tjejer som jag.
Kommentarer
Trackback