Weinen
För en stund sen kom mamma in på mitt rum för att hon hade hört mig. "Vad hände med dig nu då?", frågade hon. Det var det första hon sagt till mig idag. "Jag har mått så här ett tag..", svarade jag. "Vad är det?". "Det är allt, jag är så ensam att jag mår illa". "Menar du killarna då eller?" Här hade ett var som "Snarare bristen på killar" passat in istället blev det bara till en klump i halsen och en stor snyftning som fick mig att gråta ännu mer. "Ja det är ju rätt svårt att göra något åt just det..", säger mamma och går ut ur mitt rum. Kvar ligger jag och känner mig ensammare än någonsin.
Allt jag hade behövt var en kram, ett litet tecken på att någon i den här världen bryr sig. En liten gnutta värme för att värma upp allt som just nu bara känns oändligt kallt och hopplöst.
Känner igen mig rätt mycket i det du skriver. Jag känner mig precis som du ofta väldigt ensam, och det känns som att allt var mycket bättre innan, och att det - främst det sociala - har gått åt skogen nu. Jag tänker hela tiden att "NU, idag, kan jag förändra mitt liv och bli en jättesocial människa och ta en massa initiativ så att jag inte behöver känna mig ensam, för jag orkar inte vara ensam idag också". Men för det mesta blir det ingenting av det, och jag blir istället sittandes hemma, störtbölandes i min ensamhet för att jag känner mig så ensam och för att jag känner mig så patetisk för att jag aldrig kan ta mig själv i kragen och gå ut och vara social! Väldigt frustrerande och självdestruktivt.
Det är lustigt hur annorlunda saker kan se ut på ytan. Jag avundas många människor som till synes har sådana härliga liv med massor av vänner som tycker om dem och som hör av sig, och framför allt är så sociala och utåtriktade att de inte har några som helst problem att skaffa vänner. Men för det mesta visar det sig att de inte alls mår bra, och att det som verkar så bra utifrån är precis tvärtom. Så jag har ingen aning om folk uppfattar mitt liv och mig på detta sättet. Det är svårt att veta vad det är man vill uppnå och vad man ska sträva efter, när allting visar sig vara helt annorlunda än man trott.
Jag fattar inte vad jag babblar om längre, så jag bör nog komma till min poäng:
Som jag tidigare skrivit så verkar det som om vi har mycket gemensamt, du och jag. Jag har suttit åtskilliga dagar/kvällar/nätter och gråtit för att jag känt mig så ensam och patetisk och för mitt meningslösa liv. Jag vet inte om du tycker det skulle kännas awkward att träffa någon som du knappt känner alls och prata om detta, men jag tror att vi båda hade känt oss lättade om vi hade haft en annan att prata med om detta som vet precis hur den andra känner. Och att veta att någon annan bryr sig. Då skulle det förmodligen inte kännas fullt så ensamt. :)
Så om och när du känner dig ensam och vill prata om detta, IRL eller online, så tveka inte att höra av dig! Jag kommer alltid att lyssna.