sickgirrl

   Det här med att ha en offentlig blogg är inte det lättaste. Det största problemet är om igen att jag inte vet vem som läser. Det finns så mycket jag vill skriva ned men när jag väl gör det så känns det som om jag bara skrämmer folk. 

   Just nu rör sig endast en fråga i mitt huvud, "Hur långt är jag villig att gå för lite närhet?".  Det finns en kille som vill ha mig, men bara fysiskt. Han är inte intresserad av mig känslomässigt och har precis kommit ur ett förhållande. Det självklara svaret är "Nej", jag tänker inte riskera vår vänskap och jag tänker definitivt inte ge mig in i något där jag vet att jag kommer att bli sårad. För hur det än är, så vet jag att jag till slut kommer få känslor för honom, det är sådan jag är. Mina vänner är helt med mig om att det är en dödsdömd ide. Så långt är allting bra. 

   Problemet kommer när jag tänker steget längre. Hur länge ska jag egentligen behöva vänta? Tänk om jag hela tiden har begärt för mycket, trots att min enda önskan är att någon ska bry sig om mig så är det kanske för mycket. Hur många gånger har jag inte klagat över att jag aldrig får en chans och över att ingen någonsin är intresserad? Kanske är det helt enkelt så att dte här är min chans och att jag helt enkelt får ta den. Livet är inte som jag föreställt mig det. Tjejer som jag får inte det där extra, vi får helt enkelt ta det som bjuds.