Ha den äran..
När man var liten och blev tillfrågad vilken dag som var den bästa på året så fanns det ingen tvekan om svaret; min födelsedag! Numera är det inte fulöt lika lätt.
Under hela vintern och våren har jag längtat till den här dagen. Min 18-årsdag. Allting skulle bli perfekt, alla problem skulle försvinna och detta året, denna gången skulle min önskan äntligen ha gått i uppfyllelse. Under alla mina år som en tempramentsfull tonåring har det bara funnits en enda sak jag önskat mig. Det är inte de senaste kläderna, det är inte en ny gitarr, inte ens en ponny. Det enda jag någonsin velat ha riktigt mycket är en pojkvän.
Jag medger själv att det här måste vara det mest desperata som jag någonsin har skrivit men det är helt enkelt så det är. Varje år sitter jag här gråtandes i min säng och känner mig enormt ensam och lovar mig själv att nästa år. Ja nästa år, då kommer allting vara annorlunda! Då kommer jag ha min perfekta pojkvän och allting kommer att bli bra. Ändå sitter jag nu här i år igen..
Detta gäller inte bara födelsedagar utan alla högtidsdagar. Jag är en riktig högtidsmänniska, jag älskar alla dagar som är speciella. Men lika mycet som jag älskar de dagarna då jag längtar efter dem, avskyr jag dem när de väl har kommit. Jag vill bara att dagen ska ta slut så jag kan få längta till nästa högtid och slippa vara ensam.
Jag förstår hur nedstämt och depressivt det här låter men det är precis så här jag känner. Det är inte det att jag väljer att alltid sitta och gråta och tycka synd om mig själv, det är bara dte att vid såna här tillfällen märks saknaden efter någon speciell alltid mycket mer.
Det mest depressiva av allt måste nog vara att min enda önskan inte går att uppfylla. Mina föräldrar kan det inte, mina vänner kan det inte och jag börjar tvivla på att jag ens själv kan få någon stackars sate att falla för mig.
18 år och jag står fortfarande och stampar på samma ställe som jag gjorde när jag var 12.
Ibland känns det bara så meningslöst.
Under hela vintern och våren har jag längtat till den här dagen. Min 18-årsdag. Allting skulle bli perfekt, alla problem skulle försvinna och detta året, denna gången skulle min önskan äntligen ha gått i uppfyllelse. Under alla mina år som en tempramentsfull tonåring har det bara funnits en enda sak jag önskat mig. Det är inte de senaste kläderna, det är inte en ny gitarr, inte ens en ponny. Det enda jag någonsin velat ha riktigt mycket är en pojkvän.
Jag medger själv att det här måste vara det mest desperata som jag någonsin har skrivit men det är helt enkelt så det är. Varje år sitter jag här gråtandes i min säng och känner mig enormt ensam och lovar mig själv att nästa år. Ja nästa år, då kommer allting vara annorlunda! Då kommer jag ha min perfekta pojkvän och allting kommer att bli bra. Ändå sitter jag nu här i år igen..
Detta gäller inte bara födelsedagar utan alla högtidsdagar. Jag är en riktig högtidsmänniska, jag älskar alla dagar som är speciella. Men lika mycet som jag älskar de dagarna då jag längtar efter dem, avskyr jag dem när de väl har kommit. Jag vill bara att dagen ska ta slut så jag kan få längta till nästa högtid och slippa vara ensam.
Jag förstår hur nedstämt och depressivt det här låter men det är precis så här jag känner. Det är inte det att jag väljer att alltid sitta och gråta och tycka synd om mig själv, det är bara dte att vid såna här tillfällen märks saknaden efter någon speciell alltid mycket mer.
Det mest depressiva av allt måste nog vara att min enda önskan inte går att uppfylla. Mina föräldrar kan det inte, mina vänner kan det inte och jag börjar tvivla på att jag ens själv kan få någon stackars sate att falla för mig.
18 år och jag står fortfarande och stampar på samma ställe som jag gjorde när jag var 12.
Ibland känns det bara så meningslöst.
Kommentarer
Trackback