sickgirrl

   Jag känner mig bara mer och mer ensam. Hur många vänner jag än har och hur social och självsäker jag än verkar så blir det här bara värre och värre. Tiden går och fortfarande är jag lika erfaren som en nyfödd igelkotte. Jag förstå verkligen inte hur det blev såhär. 

   Tänk om någon ändå hade sagt till mig när jag var 13, och avslutade mitt sista mellanstadieförhållande, "Elisabet, efter det här kommer du inte uppleva någonting. Du blir bara tjockare och tjockare och under högstadiet kommer du vara en freak. Din senaste pojkvän kommer vara den enda som sagt att han älskar dig och du kommer få uppleva att det enda fula tjejer som du får uppleva är desperata killar som fattar tycke för din D-kupa."
   Då hade jag kanske kunnat göra något åt det. Jag kunde lagt alla mina pengar på märkeskläder och slutat äta så jag blev smal. Jag hade kämpat för att undvika min meningslösa framtid. Jag vill bara tillbaka och ändra på allting. Var gick allt så jävla fel?