sickgirrl

Det var nog längesedan jag kände mig såhär ensam. Inte ensam, ensam för jag vet att jag har en massa trogna vänner och familjen för den delen runt omkring mig. Men efter att ha spenderat en hel kväll på en fest utan dricka och där ens enda vänner båda två har pojkvänner med att umgås med... ja då är livet skit. Jag vet hur mycket de kämpade för att jag skulle ha det bra och jag uppskattar det verkligen. Men det var mer än jag kunde ta utan att deppa ihop. 
   På tåget hem sket allting sig. Jag hade precis varit på en fest med en massa kåta singelkillar och hittade inte en enda att strula upp. Kan bero på att jag inte är attraktiv nog.. kan bero på att jag helt enkelt inte tar chansen när den kommer. 

   Gick dit med tron om att jag skulle fått mig lite när jag gått hem. Var helt förberedd och började kvällen med att spana in festens meny. Så efter ett tag dyker det upp en ny kille, bakifrån ser den här killen precis ut som Honom (som i "honom" som står med i nästan alla inlägg), redan där sprack kvällen för mig och när sedan hans flickvän kom var jag helt slut. Jag har inte en chans. Än en gång fantiserade jag mig bort och där är jag kvar än ett par timmar senare. Jag lyckas inte ta mig tillbaka till verkligenheten innan jag fått det här nedskrivet och det vet jag, för så är det alltid.

    Så där satt jag. Var gång mina vänner och respektive pojkvänner höll varandra i handen eller kysste varandra så hör jag en liten röst inuti mig som hånfullt säger "dröm vidare, det har gått 17 år redan, och  du tror att du kommer få något nu va? ha! pff!". Eller när jag såg hur de såg på varandra. Hur de verkligen inte kunde hålla sig ifrån varandra. Hur ska någon någonsin kunna känna så för mig? Svaret är enkelt, det kommer ingen göra. Problem solved.

   Vad har jag gjort för hemskt för att förtjäna att leva ensam och oälskad? Varför? Varför? VARFÖR? Jag orkar snart inte mer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Folk skrattar när jag skämtar om hur desperat jag är, men det är inget skämt. Jag ÄR desperat. Jag menar hur långt har det inte gått när man tiitar ut genom fönstret på bussen och ser en 35-årig man och frågar sig själv "undrar hur många kameler han tycker att jag är värd?"

   Jag sitter här och ser mitt liv passera. Jag gör ingenting åt det. Vad finns det jag kan göra? Man kan inte tvinga någon att älska en. Men det är inte det jag begär. Jag begär egentligen inte mycket. Det enda jag vill är att någon frivilligt ska hålla min hand eller kyssa mig som ett ömhetsbevis och inte på grund av att han är kåt. Jag kräver inte kärlek. Jag kräver inte perfektion. Jag bara önskar att någon någongång helt frivilligt skulle fråga om jag "vill träffas någon dag."

Jag blir alltid så inspirerad av Sex and the city. Var gång jag sett ett avsnitt vill jag bara sätta mig ned och skriva om mitt eget liv. Problem: Jag har inget.

   Jag är trött på att känna mig otillräcklig, tjock och ful. Jag vill känna mig kvinnlig, självständig och vacker. jag tror att det kan vara där mitt problem ligger. Självförtroende är sexigt. Självförtroende är något jag lider brist av. Jag vet egentligen inte varför. Jag tycker om mig själv och tycker att jag är bra på många vis. Osäkerheten kommer först när andra ska bedöma mig. Hela mitt kroppsspråk utsöndrar osäkerhet. Jag kryper ihop och pillar med fingrarna. Jag håller handen för munnen när jag fnittrar och jag tittar ofta ned när folk ser på mig. Tanken att någon tycker att jag ser avskyvärd ut skrämmer mig som ingenting annat.

   "Du kan inte bli älskad förrän du älskar dig själv." Klokt och sant. Det måste vara så det är. Det hänger inte alltid på utseendet. Även operfekta tjejer har pojkvänner. Skillnaden mellan mig och tjejerna med pojkvänner är att de tror på sig själva och vågar ta för sig, och de som inte tror på sig själva låtsas att de gör det. 

   Kanske är det här jag måste börja. Jag kan inte förvänta mig att någon ska tycka om mig om jag inte visar världen att jag är värd att tycka om. Jag har problem med det. Det vet jag. Jag hatar att vara självsäker och otrevlig. För mig är det en och samma sak. Jag är uppväxt med att självsäkerhet är lika med egoism.

   Kanske måste jag helt tänka om och se självsäkerhet som en bra sak? Kanske är det dags att jag ägnar mer tid åt att tänka på vad jag tycker om mig själv än vad andra tycker om mig? Kanske, kanske visar jag då världen att jag är värd att tyckas om och älskas. Kanske kan jag då nå mitt enda mål i mitt sjuttonåriga liv.

Vissa bilder fastnar på näthinnan och förblir där..

   Fick ett litet önskemål om att jag skulle berätta mer om min såkallade förälskelse. För visst är det väl det den måste kallas?

   Tro mig jag vill inget hellre än att skriva ned allting och berätta för världen hur det ligger till. Tyvärr så kan jag inte det. Mest för att jag inte har någon aning om vilka som läser. Det jag kan berätta är att jag vill vara med honom, men för att det någonsin ska ske så måste han göra en stor uppoffring. Släppa taget om något som varit med honom i snart 2 år. Jag förstår att det är väldigt svårt för honom och det är därför jag är i denna situationen.. Jag vill ha någon som inte är tillgänglig. Jag vet att han vill ha mig med men inte till vilket pris. Jag har väntan framför mig. En väntan i ovisshet om vad jag ska göra och hur det kommer sluta, och det är det som är så svårt.

Hoppas jag gav en liten, om än suddig, av vad som föregår i mitt såkallade kärleksliv.

Älskar kommentarer och svarar gärna på alla sorters frågor så fråga på! Det uppskattas!

Börjar själv bli trött på allt mitt klagande nu. Men det bara blir. Jag är alldeles för trött för att hitta på något vettigt idag och då blir det så att jag promenerar fram och tillbaka i lägenheten och tänker på min ensamhet. Kan vara skönt att bara ta det lungt ibland, men inte idag. Jag känner att jag borde göra något. Men sover man till halv ett så känns det försent att ta sig upp  i stan och annat för då måste man duscha, sminka sig, torka håret, ta hand dom allt här hemma osv, och då är ju dagen snart slut. Kanske ringer någon och tar en promenad sen.. Ja det låter bra.

Det här med dagen efter har aldrig riktigt varit min grej.. Det blir alltid så.. deppigt hur man än bär sig åt.
  
   Tyvärr så kommer inte den långa berättelsen om varför saker är som de är den här gången. Saker som de här skulle kunna ställa till en del skada och bör därför tyvärr inte läggas ut på internet.

   Vet inte alls vad jag känner just nu. Jag är inte ledsen men inte överlycklig heller. Jag tror att jag befinner mig i nått läge där jag inte riktigt bryr mig utan bara försöker tänka ut vad det är jag verkligen vill. Vi får se helt enkelt.

Äntligen så har folk börjat läsa min blogg lite mer. Innan hade jag mellan 2-4 som läste den regelbundet. Nu är jag banne mig uppe i knappt 10 stycken om dagen. Det känns jättebra! Väntar fortfarande spänt på kritik och önskemål om ämnen att skriva om.

    Idag har varit en rätt lugn dag. Skolan var lugn och på jobbet var det också helt okej. Man får väldigt mycket tid att tänka när man sitter i kassan. För er som inte vet så extraarbetar jag på Coop Forum. Efter att ha jobbat där till och från i över ett år känner jag mig rätt hemma och säker i vad jag gör. Det betyder att jag kan scanna in varorna och säga alla artighetsfraser utan egentligen ta någon notis om kunden. Då och då kommer det dock intressanta kunder som väcker mig ur mitt dagdrömmeri. Dagens mest intressanta kund var nog den tyska tanten som pratade med sig själv. 

   Man märker rätt snabbt när något inte står helt rätt till med en person. Med mitt jobb lär du dig tolka, tyda och läsa av folk. Precis det jag älskar. Den här tanten jämrade sig rätt mycket när hon lade upp varorna på bandet och jag märkte tydligt att hon var stressad och inte alls road av det höga tempot i min kassa. 
   När hon kom fram till kassan forsatte hon jämra sig och började prata tyska. Hon ursäktade sig och sade "Ojdå, nu började jag prata mitt hemspråk." Själv såg jag min chans att få testa min tyska och sade därför (på tyska) "Jaha, du är från Tyskland. Ja min mormor är därifrån och jag har läst det i 5 år."

   Efter att ha sett hur lite det krävdes för att tanten skulle lysa upp och le sitt största leende någonsin väntade jag bara på ett nytt tillfälle att säga något. Hon blev så glad! Hon berättade hur underbart det var att få höra sitt vackra modersmål och att hon skulle kunna leva på detta länge. Med två meningar hade jag förgyllt en gammal dams liv i flera dagar framöver. Hon berättade hur ledsen hon var för att hon antagligen aldrig skulle få se sitt hemland igen på grund utav att hon var gammal och sjuk. Den känslan av att ha hjälpt någon som är så gammal och sjuk är helt fantastisk.

   Efter denna händelsen (och diverse dagdrömmar)  var jag på så gott humör att jag satt och sjöng i kassan. Vissa tittade lite undrande på mig andra såg glada ut. Jag som alltid är så rädd för att göra bort mig kunde helt enkelt inte sluta. 

   Det var en bra dag idag, och vem vet? Imorgon kanske blir ännu bättre?

   Det är rätt jobbigt det här med att tänka hela tiden. Kaninerna har säkert gått och lagt sig redan, jag ser dem inte där ute.. De ligger säkert och myser i sitt lilla hål i marken. Pojkkaninen berättar säkert hur mycket han gillar flickkaninen. Säkert viskar han snart "Du är så vacker" i hennes öra. Troligen så rodnar hon och känner hur hon blir alldeles varm och pirrig i hela kroppen. Säkert trycker han sig emot henne och pressar mjukt sin nos mot hennes. Hon känner sig då mer  älskad än någonsin förut och hon vet att hon kan känna sig trygg med honom, och det gör hon. Hon ligger tryggt i hans famn hela natten och känner hans hjärta bulta. Hon älskar honom och han älskar henne.

   Jag tror jag är född till krönikör. Jag vill verkligen bli det. Jag passar till det. Alla människor har så många olika talanger. Brukade klaga på mina föräldrar för att de aldrig satte mig ett fotbollslag eller liknande "Då hade jag varit smal, popolär och begåvad vid det här laget". Musiken har alltid varit där jag kunde visa upp mina talanger men efter att ha börjat på ett estetiskt program förstår man att det finns så många fler som är bättre. 

   I åttonde klass insåg jag hur mycket jag gillade att skriva, men jag vill inte bli journalist. Det är inte alls min grej. Jag vill kunna skriva ner det som finns i mitt huvud och inte i andras. Det är här själva poängen kommer. Vad som föregår i mitt huvud. Jag tänker, enormt mycket. Långa, långa konversationer spelas upp i mitt huvud. Jag spelar upp gamla händelser  och vad jag borde ha sagt. Jag tänker och sedan går jag tillbaka i huvudet och ändrar ordvalet m.m. för att det ska låta så bra som möjligt. Det jag gör är att jag skriver en krönika i mitt huvud.

   Varje dag när jag åker buss hem från skolan och sedan går hem till lägenheten skrivs en hel krönika i mitt huvud. En ny varje dag. Det är inget jag gör medvetet. Det bara blir. Oftast handlar det om mina känslor för någon kille men det är också mycket om skolan, hur folk beter sig och så vidare. Tänk om det ändå fanns en maskin som kunde skriva ner det jag tänker. Det hade varit så bra..

   Igår på svenskan bad vår lärare oss att tänka ut tre saker som gör livet värt att leva. Jag valde:
- Kärlek , inte bara till killar utan även vänner,familj osv. All kärlek helt enkelt.
- Känslor, att kunna känna känslor som lycka, sorg osv.  Jag anser att det är en gåva och kan inte tänka mig ett liv utan känslor.
- Tankar, kanske för mig den viktigaste av de tre. Det som jag ägnar i stort sett all min tid till. Hade aldrig klarat mig utan den där lilla filosoferande rösten jag ständigt har i mitt huvud.

   Tror att det var allt jag hade att ge för nu. Ja, det får räcka.

   Jag önskar att jag kunde se in i framtiden och se om jag bara har en lång väntan utan framsteg framför mig. Eller om jag för en gång skull, den första faktiskt, kommer få vad jag vill ha. Så jag vet om det är lönt att hoppas eller om jag borde gå vidare direkt och glömma det som hänt. Om det finns någon framtid eller om allt bara är en inbillning.. Jag önskar verkligen att jag kunde se in i framtiden för att få veta.
   Det andra sättet är att fråga honom..

   Sitter och tittar ut genom fönstret.. Det sitter en vildkanin där. Den ser glad ut. Tänk om man var en kanin.. Du bor med din lilla flock i ett par hål i marken. När det regnar eller blåser kryper du ned i värmen hos dina vänner och familj. Dagarna ägnas åt att skutta och äta gräset som växer utanför dörren. 
   Nu kom en kanin till. Den hoppar jättehögt. Den tittar misstänkt åt mitt håll.. undrar om den kan se mig. Troligen inte. Kanske känner den att "där borta sitter en förvirrad tjej och skriver om mitt liv som vildkanin".
   Som vildkanin behöver du inte oroa dig för vem som gillar dig eller inte, vem som känner mer än änskapliga känslor för dig och vem som vill ha sex med dig. Nej, det kommer av sig självt. Vill en hane ha sex (det vill han oftast) stöter han ohindrat på alla tjejer han ser. Är honan "in the mood" sitter hon kvar, är hon inte det så vänder hon sig om. Enkelt. Inga problem med missförstånd eller ovisshet. 


   Tänk om man ändå var en kanin.. Hade det inte varit lätt? Allt det här med att "åh nej jag vet inte om han gillar mig" och "Han måste se mig snart jag har ju gjort mig extra snygg inför honom i månader". För visst är det så? För en tonåring tar känsloproblemen aldrig slut. 

   Steg 1. Det börjar med att man hittar någon man är intresserad av, och då låter det oftast "Jaha, då ska vi se.. Vad måste jag göra för att han ska se mig?" Svaren blir oftast saker som, "Gå ner 20kg, shoppa ny garderod, låta mycket och skratta åt hans skämt."

   Steg 2. Efter det finns det två skilda vägar att gå; antingen får du reda på att han också är intresserad, eller så är han inte det och du ger tills lut upp. Alternativ 1:s tankar blir; "Jaha, men gillar han mig verkligen?" , "Ska han inte göra något snart?", "Måste jag gå ner lite till innan han vill ha mig?" och "Borde jag göra något?" Alternativ 2 är mer: "VARFÖR ÄR JAG SÅ FUL ATT INGEN VILL HA MIG?" och "JAG VILL INTE LEVA MER! JAG BÄDDAR NER MIG OCH SEN GÅR JAG ALDRIG UPP IGEN". Medges att alternativ två är lite mer enkelspårig..

   Steg 3 (vi antar att killen gillade oss). Vi antar nu att ni har träffats en gång och strulade/kysstes/"Your own choice". Tankarna är nu mer "Vad är det mellan oss?" , "Kommer han höra av sig?", "Betydde det något för honom?" osv. Kan tänkas att detta är ett av de jobbigaste stadierna..

   Steg 4. Ni träffas ett par gånger till och Du känner mer och mer hur starka känslor du börjar få för honom. Nu kommer frågorna "Är vi tillsammans nu?", "Hur mycket gillar han mig?" eller "Leker han bara med mig?".

   Steg 5. Du hade tur och ni är nu tillsammans. "Han ringde och sa att han ville prata, ska han göra slut?" , "Tänk om han har någon annan?" eller "Han väntar nog bara på att få ha sex med mig så att han kan dumpa mig".

   Steg 6. Inget av ovanstående påståenden stämde och ni har nu varit lyckligt tillsammans ett tag. Men nu är du trött på honom... "Undrar hur ledsen han blir?" , "Kommer han hata mig?", "Kan vi fortsätta vara vänner?" och "Äh, jag skiter i det, jag är med honom ett tag till."

   Steg 7. Vi antar nu att Du gjorde slut med killen och svävar nu runt i singelvärlden igen. "Gjorde jag verkligen rätt?", "Tänk om han var den rätta?", "Tänk om jag aldrig hittar någon annan som vill ha mig?".

   Steg 8. Här kommer vi traskandes från Steg 7 eller så har vi hoppat enda från alternativ två under Steg 2. Tillbaka till den eviga singeln. "JAG KOMMER DÖ ENSAM" , "VARFÖR FINNS DET INGEN SOM TYCKER OM MIG?" och "ÄR JAG FÖR FUL FÖR ATT LEVA?" Alternativ 2 kan också vara den som jämt har tur/är extremt attraktiv som hamnar direkt på Steg 3 eller t.o.m 4.

   Steg 9. Är samma steg som Steg 1. Du hittar äntligen någon som du är intresserad av och här börjar det om igen. För dig som tidigare pendlat mellan Steg 2, alterativ 2 och Steg 8 hoppas jag att du den här gången får uppleva de andra stegen.

Jaha, och så här går det runt,runt, runt. Roande va? Folk undrar varför man gifter sig... jag tror att det här kan vara anledningen.

   Varför känns det som om det inte finns någon bra utväg ut ur detta? Jag är nu där jag lovade mig själv att inte hamna när allt detta påbörjades.. Finns det något sätt att ta sig ur detta utan att det gör ont?
   Det hade varit så mycket enklare om den senaste tiden inte hade funnits. Om inte blickarna och orden hade funnits, om jag fortfarande hade varit en vanlig desperat singel letandes efter nytt folk.
   Så fort allt började ordna upp sig, så fort jag skulle få det jag längtat efter dök något annat upp som jag längtar efter ännu mer. Något jag vet att jag vill ha. Något jag inte kan få.

Just nu har jag en sådan stund där jag bara sitter här och känner hur bra allting är. En sån stund där inga problem i världen kan störa mig och Michael Bublés röst får mig att rysa. Jag har ingenting alls jag behöver skriva om. Inget jag behöver få ur mig. Jag bara trivs, och trivs med att trivas.

Varför göra det lätt när man kan göra det svårt? Jag förstår mig verkligen inte på mig själv ibland. Jag menar, jag klagar och klagar och klagar, men inte undra på? 
   Ungefär hälften av jordens befolkning tillhör släktet "män". Detta menas med att de är av det maskulina könet och därför så långt lämpliga partners till mitt släkte den såkallade feminina sidan. Nu har jag inte siffrorna över jordens befolkning i huvudet men jag antar att även ni kan förstå att det rör sig om rätt så många..

   På denna jord, i Sverige, i en stad kallad Malmö, sitter det en tjej vars blogg Du just nu läser och klagar över sin ensamhet. Och just nu har hon förstått varför.

   Det finns SÅ många killar därute. Ändå måste jag helt enkelt välja att falla för dem som är helt olämpliga. På alla tänkbara sätt. 
   Efter att ha dragit denna slutsats vet jag inte riktigt om jag faktiskt har tillåtelse att klaga längre. Problemet beror inte på världen. Det är mitt huvud som ställer till det.

  Igår var i alla fall det bästa som hänt mig på länge..

Ajajaj, nu kom det där hugget i magen igen.. Det som kom så många gånger under tiden jag var förälskad i honom.. Aj! Jag förstår inte, jag är ju över honom.. Det kanske bara är magen som inte riktigt har hängt med i svängarna än och förstått att det inte finns några känslor kvar..