sickgirrl

Idag på svenskan blev det rätt djupa diskutioner. Höll mig rätt länge men till slut blev det för mycket för mitt huvud att hålla kvar. Jag var helt enkelt tvungen att skriva ned vad jag tänkte och såhär blev det;

Ödet.
Tror jag på ödet? Tror jag på Gud? Tror jag verkligen på något specifikt eller har jag mest behov av att tro?
   Är vi människor så rädda för döden att vi hittar på religioner och liv efter detta för att undvika döden? Är ateister då modigare för att de vägrar tro? Eller är de religiösa modigare för att de låser sig till en religion och ägnar sitt liv till att hoppas att det är rätt?

   Jag är rädd. Rädd för döden. Rädd för att mista mitt liv. Jag vet att jag är rädd. Kanske är det därför jag tror. Eller snarare hoppas. Jag hoppas. Hoppas innerligt att det finns någon som ser efter mig. Någonting att komma till efter detta livet. Jag är så rädd. Jag är så rädd för att allt ska ta slut. För att bli av med det jag älskar mest, mitt liv. Den största gåvan jag fått. Jag tror för att jag hoppas. Jag hoppas, för att hoppet är det enda jag har.