sickgirrl

Det var nog längesedan jag kände mig såhär ensam. Inte ensam, ensam för jag vet att jag har en massa trogna vänner och familjen för den delen runt omkring mig. Men efter att ha spenderat en hel kväll på en fest utan dricka och där ens enda vänner båda två har pojkvänner med att umgås med... ja då är livet skit. Jag vet hur mycket de kämpade för att jag skulle ha det bra och jag uppskattar det verkligen. Men det var mer än jag kunde ta utan att deppa ihop. 
   På tåget hem sket allting sig. Jag hade precis varit på en fest med en massa kåta singelkillar och hittade inte en enda att strula upp. Kan bero på att jag inte är attraktiv nog.. kan bero på att jag helt enkelt inte tar chansen när den kommer. 

   Gick dit med tron om att jag skulle fått mig lite när jag gått hem. Var helt förberedd och började kvällen med att spana in festens meny. Så efter ett tag dyker det upp en ny kille, bakifrån ser den här killen precis ut som Honom (som i "honom" som står med i nästan alla inlägg), redan där sprack kvällen för mig och när sedan hans flickvän kom var jag helt slut. Jag har inte en chans. Än en gång fantiserade jag mig bort och där är jag kvar än ett par timmar senare. Jag lyckas inte ta mig tillbaka till verkligenheten innan jag fått det här nedskrivet och det vet jag, för så är det alltid.

    Så där satt jag. Var gång mina vänner och respektive pojkvänner höll varandra i handen eller kysste varandra så hör jag en liten röst inuti mig som hånfullt säger "dröm vidare, det har gått 17 år redan, och  du tror att du kommer få något nu va? ha! pff!". Eller när jag såg hur de såg på varandra. Hur de verkligen inte kunde hålla sig ifrån varandra. Hur ska någon någonsin kunna känna så för mig? Svaret är enkelt, det kommer ingen göra. Problem solved.

   Vad har jag gjort för hemskt för att förtjäna att leva ensam och oälskad? Varför? Varför? VARFÖR? Jag orkar snart inte mer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Folk skrattar när jag skämtar om hur desperat jag är, men det är inget skämt. Jag ÄR desperat. Jag menar hur långt har det inte gått när man tiitar ut genom fönstret på bussen och ser en 35-årig man och frågar sig själv "undrar hur många kameler han tycker att jag är värd?"

   Jag sitter här och ser mitt liv passera. Jag gör ingenting åt det. Vad finns det jag kan göra? Man kan inte tvinga någon att älska en. Men det är inte det jag begär. Jag begär egentligen inte mycket. Det enda jag vill är att någon frivilligt ska hålla min hand eller kyssa mig som ett ömhetsbevis och inte på grund av att han är kåt. Jag kräver inte kärlek. Jag kräver inte perfektion. Jag bara önskar att någon någongång helt frivilligt skulle fråga om jag "vill träffas någon dag."