sickgirrl

   Jag tror jag är född till krönikör. Jag vill verkligen bli det. Jag passar till det. Alla människor har så många olika talanger. Brukade klaga på mina föräldrar för att de aldrig satte mig ett fotbollslag eller liknande "Då hade jag varit smal, popolär och begåvad vid det här laget". Musiken har alltid varit där jag kunde visa upp mina talanger men efter att ha börjat på ett estetiskt program förstår man att det finns så många fler som är bättre. 

   I åttonde klass insåg jag hur mycket jag gillade att skriva, men jag vill inte bli journalist. Det är inte alls min grej. Jag vill kunna skriva ner det som finns i mitt huvud och inte i andras. Det är här själva poängen kommer. Vad som föregår i mitt huvud. Jag tänker, enormt mycket. Långa, långa konversationer spelas upp i mitt huvud. Jag spelar upp gamla händelser  och vad jag borde ha sagt. Jag tänker och sedan går jag tillbaka i huvudet och ändrar ordvalet m.m. för att det ska låta så bra som möjligt. Det jag gör är att jag skriver en krönika i mitt huvud.

   Varje dag när jag åker buss hem från skolan och sedan går hem till lägenheten skrivs en hel krönika i mitt huvud. En ny varje dag. Det är inget jag gör medvetet. Det bara blir. Oftast handlar det om mina känslor för någon kille men det är också mycket om skolan, hur folk beter sig och så vidare. Tänk om det ändå fanns en maskin som kunde skriva ner det jag tänker. Det hade varit så bra..

   Igår på svenskan bad vår lärare oss att tänka ut tre saker som gör livet värt att leva. Jag valde:
- Kärlek , inte bara till killar utan även vänner,familj osv. All kärlek helt enkelt.
- Känslor, att kunna känna känslor som lycka, sorg osv.  Jag anser att det är en gåva och kan inte tänka mig ett liv utan känslor.
- Tankar, kanske för mig den viktigaste av de tre. Det som jag ägnar i stort sett all min tid till. Hade aldrig klarat mig utan den där lilla filosoferande rösten jag ständigt har i mitt huvud.

   Tror att det var allt jag hade att ge för nu. Ja, det får räcka.