Catching the right train
Känner mig verkligen förvirrad.
Det känns som om jag står still medan världen rusar förbi. Jag står på perrongen och ser ut över tågen. Så många. Jag vet att jag snart måste göra mitt val, men tänk om jag väljer fel? Tiden börjar bli knapp nu, det är dags att välja väg, men vilken väg är min?
All by myself
Lördagskvällen har än så länge bestått av 1. Familjemiddag med mormor inbjuden 2. Suttit vid datorn och 3. Ser på Bridget Jones. Ju längre jag sitter här på mitt rum, ju mer deprimerad blir jag. Väntar på att en av mina vänner ska ringa och har nu snackat med hennes mammas sambo 3ggr eftersom hon inte har mobilen på. När jag kom hem idag mådde jag faktiskt ganska bra. Nu kan jag tyvärr inte säga detsamma.
Jag avskyr när det blir såhär. Jag vet så väl att om jag sitter ensam hemma en kväll framför datorn så får det mig att bryta ihop totalt. Därför hade jag den här kvällen planerat att gå ut med min kompis. När det nu tar lite längre tid än beräknat hinner jag gräva ned mig totalt. Natuligtvis inte hennes fel, inte på något sätt, men mitt huvud fungerar inte riktigt som jag skulle vilja att det gjorde.
Alla deprimerande tankar kommer tillbaka och jag inser mer och mer hur lik Bridget Jones jag blir. Jag känner verkligen att jag har en självsfrände där. I så många år har jag sagt att jag vill bli som henne, just för att hon är så långt ifrån perfekt och ändå får sin Mr. Darcy och dessutom en Hugh Grant emellan. När jag tänker ett litet steg till kommer jag på att detta inträffar henne när hon är 32 år. Det betyder att jag har femton år kvar tills jag hittar mig en man. FEMTON år! Jag vill inte vänta så länge..
Så, nu kom samtalet om att vi inte ska träffas alls. Grattis, jag har nu valet mellan att 1. Gå och lägga mig och gråta mig till sömns och 2. Sitta uppe och gråta över mitt tragiska liv. Ja det låter väl kul. Orkar inte ens fortsätta skriva. Fyfan för mitt liv.
Jag avskyr när det blir såhär. Jag vet så väl att om jag sitter ensam hemma en kväll framför datorn så får det mig att bryta ihop totalt. Därför hade jag den här kvällen planerat att gå ut med min kompis. När det nu tar lite längre tid än beräknat hinner jag gräva ned mig totalt. Natuligtvis inte hennes fel, inte på något sätt, men mitt huvud fungerar inte riktigt som jag skulle vilja att det gjorde.
Alla deprimerande tankar kommer tillbaka och jag inser mer och mer hur lik Bridget Jones jag blir. Jag känner verkligen att jag har en självsfrände där. I så många år har jag sagt att jag vill bli som henne, just för att hon är så långt ifrån perfekt och ändå får sin Mr. Darcy och dessutom en Hugh Grant emellan. När jag tänker ett litet steg till kommer jag på att detta inträffar henne när hon är 32 år. Det betyder att jag har femton år kvar tills jag hittar mig en man. FEMTON år! Jag vill inte vänta så länge..
Så, nu kom samtalet om att vi inte ska träffas alls. Grattis, jag har nu valet mellan att 1. Gå och lägga mig och gråta mig till sömns och 2. Sitta uppe och gråta över mitt tragiska liv. Ja det låter väl kul. Orkar inte ens fortsätta skriva. Fyfan för mitt liv.
Emptyness
Det känns som om jag ligger i någon slags dvala just nu. Det finns ingenting som tar över mina tankar, det finns inga drömmar och jag längtar inte efter något. Jag känner mig tom. Inte tom att jag mår jättedåligt, mer tom på det sättet att jag inte känner någonting alls. Det finns ingenting kvar. Frågan är egentligen om det någonsin funnits något?
Filled up with these feelings
Okej, så jag har insett att jag måste ta tag i det här och jag uppskattar om du som läsare tar dig den lilla stunden att läsa även detta. Det jag skriver här, jag tänker inte säga att jag ljuger eller hittar på. Jag tänker inte ens säga att jag överdriver. De sakerna som hamnar här är tagna direkt ur mitt huvud, just den stunden. Här hamnar även mina allra privataste tankar och funderingar. Naturligtvis förstår jag hur riskabelt det är eftersom folk faktiskt läser detta, framförallt eftersom jag inte vet vilka som läser.
Flera av de som läser kontaktar mig efter inlägg som har skrämt upp dem, och jag uppskattar det verkligen. Verkligen. Problemet är att det jag känner när jag skriver är väldigt tillfälligt. Jag känner en sak, skriver ned den och nästa dag är det som bortblåst. Mina humörsvängningar är enorma, och jag vet att det beror på min brist på självtilit.
Det som får mig att skriva detta inlägg är att jag oroar mig för att ni ska tro att jag är en självdestruktiv människa, men det som oroar mig mest är alla de känslor för olika killar jag slänger ur mig till höger och vänster här. Som nu till exempel. Jag erkänner att det finns en kille jag är intresserad av, det har ni säkert redan fattat. Men jag har inga känslor för honom. Jag är inte besatt av honom och jag är inte kär i honom. Det finns en skillnad.
Vad jag vill få fram är att det jag skriver, det är inte överdrift, jag vill inte använda det uttrycket eftersom det här är vad jag verkligen känner, jag är helt ärlig här, men trots det måste ni tänka på att jag är en tonårstjej som inte får utlopp för sina känslor och därför hamnar de här och kan ofta verka som om de betyder mer än de verkligen gör.
Jag skulle själv säga att det här är det rörigaste jag någonsin skrivit. Trots det hoppas jag att ni har fått en liten hum om vad jag menar.
Back to zero
Shoppat hela helgen och jag är så lycklig över alla fina kläder. Fick reda på att jag har mindre storlek än jag trott och det är ju aldrig fel. Känner mig enormt mysig i min nya cardigan och allt känns bra. Jag har bara varit glad, njutit av livet och väntat.
Och så har vi det här med internet. Ibland läser man saker som man helt enkelt önskar att man inte läst. På mindre än 30sek fallerade mitt självförtroende tillbaka ned på noll igen. Allt jag längtat efter gick i kras och allt känns numera meningslöst. Känner för att sova mig igenom den närmaste veckan bara för att slippa all skit och all den stress jag utsätter mig för varje dag.
Vad säger det här om mig? Två meningar fick mig att tappa allt jag byggt upp. Två meningar tog kål på alla mina drömmar. Två meningar som inte ens var menade för mig. Jag är patetisk.
Och så har vi det här med internet. Ibland läser man saker som man helt enkelt önskar att man inte läst. På mindre än 30sek fallerade mitt självförtroende tillbaka ned på noll igen. Allt jag längtat efter gick i kras och allt känns numera meningslöst. Känner för att sova mig igenom den närmaste veckan bara för att slippa all skit och all den stress jag utsätter mig för varje dag.
Vad säger det här om mig? Två meningar fick mig att tappa allt jag byggt upp. Två meningar tog kål på alla mina drömmar. Två meningar som inte ens var menade för mig. Jag är patetisk.
My Circle of Life
Vad tänkte jag egentligen på? Jag har ju inte en chans. Jag har aldrig haft en chans. Han är så sjukt underbar och jag är bara konstig. Jag hade inte heller velat umgås med mig. Undrar vad det var som fick mig att tänka så fel? Ren desperation antar jag. Det är nog rätt synd om mitt huvud egentligen. Tänk att vara fångad i den här jävla fångdräkten. Den här gången gick det för långt, skärpning.
Kanske lika bra att jag går i kloster direkt? Enda skillnaden är kläderna, annars är ju mitt liv ganska likt. Förutom det här med att vara religös.. Äh petitess, det ordnar sig. Nä kanske inte. Jag kan ju alltid skaffa en lägenhet, köpa mig tio katter och leva instängd med dem och bara gå ut för att köpa kattmat. Sedan dör jag som 21-åring av lungsot och äts upp av schäfrar. Ingen kommer ju förstås hitta mig men sålänge schäfrarna är där så börjar ju inte liket lukta i alla fall. Har jag tur så äter de upp mina katter med så jag har sällskap vart man nu än hamnar efter döden och kan börja om mitt liv igen (med samma katter förstås). Varsågoda, där fick ni "my circle of life". Om jag nu väljer att bli hinduist såklart.. Annars slutar mitt liv i den där lägenheten om fyra år. Ja det blir nog lagom, så jag hinner lida lite till...
Kanske lika bra att jag går i kloster direkt? Enda skillnaden är kläderna, annars är ju mitt liv ganska likt. Förutom det här med att vara religös.. Äh petitess, det ordnar sig. Nä kanske inte. Jag kan ju alltid skaffa en lägenhet, köpa mig tio katter och leva instängd med dem och bara gå ut för att köpa kattmat. Sedan dör jag som 21-åring av lungsot och äts upp av schäfrar. Ingen kommer ju förstås hitta mig men sålänge schäfrarna är där så börjar ju inte liket lukta i alla fall. Har jag tur så äter de upp mina katter med så jag har sällskap vart man nu än hamnar efter döden och kan börja om mitt liv igen (med samma katter förstås). Varsågoda, där fick ni "my circle of life". Om jag nu väljer att bli hinduist såklart.. Annars slutar mitt liv i den där lägenheten om fyra år. Ja det blir nog lagom, så jag hinner lida lite till...
The first time
Är helt galet förkyld nu. Lever som i en dvala. Är helt sönderstressad på grund av skolan och för er som inte vet är det här bara andra dagen efter lovet. Faktum är att jag nog aldrig fick tid att vila upp mig under lovet på grund av alla bekymmer och allt skolarbete jag vägrade göra på grund utav att jag redan då var sönderarbetad. Det hjälper ju inte precis med alla emotionella problem som hägrar heller.
Det enklaste hade varit om jag bara glömde honom. Det är lite för jobbigt det här, som vanligt. Men hur ska jag någonsin kunna glömma honom så länge jag inte vill det? Jag älskar att ha känslor, det är det jag lever för. De är det enda jag har. Samtidigt avskyr jag dem, de förstör allt.
Kan jag inte bara, för första gången i mitt liv, få lyckas? Få den jag strävar efter. Få den lilla uppmärksamhet jag ber om, få visa vad jag har att ge, få se in i hans ögon och se att han tittar tillbaka.
Det enklaste hade varit om jag bara glömde honom. Det är lite för jobbigt det här, som vanligt. Men hur ska jag någonsin kunna glömma honom så länge jag inte vill det? Jag älskar att ha känslor, det är det jag lever för. De är det enda jag har. Samtidigt avskyr jag dem, de förstör allt.
Kan jag inte bara, för första gången i mitt liv, få lyckas? Få den jag strävar efter. Få den lilla uppmärksamhet jag ber om, få visa vad jag har att ge, få se in i hans ögon och se att han tittar tillbaka.
Nevermore
Idag var det kaos i mitt huvud, eller det är fortfarande. Bäst att skriva av sig. Helgen började med att jag kände att jag var tvungen att byta skola, men sedan tänkte jag mindre och mindre på det. Igårkväll var jag till och med rädd för att jag hade glömt honom. Rädd, eftersom det ju hade vatt pinsamt med tanke på all ångest jag haft och allt jag ställt till med.
När jag gick till skolan idag hade jag inte en tanke på honom och allting kändes bra, förutom alla ton med prov och läxor som just nu hägrar bakom hörnet. Mitt i allt så bara stod han där. Inget konstigt med det, han ska väl också stå, men blixtsnabbt kom ångesten tillbaka. Magen började värka och det kändes som om någon släppte ett hus på mig. Samtidigt kände jag hur kinderna blossade och mina ögon lyste av lycka. En del av mig sa, "Det här är ju fånigt, visa nu att du är mogen och gå fram och hälsa". Den andra, "Titta åt ett annat håll och gå iväg så fort dina ben bär". Gissa vem som vann? Just det. Jag tittade snabbt på honom bara för att få en snabb bild över hur snygg han är och sedan försvann jag fort som vinden.
Jag kommer aldrig att våga prata med honom igen.
När jag gick till skolan idag hade jag inte en tanke på honom och allting kändes bra, förutom alla ton med prov och läxor som just nu hägrar bakom hörnet. Mitt i allt så bara stod han där. Inget konstigt med det, han ska väl också stå, men blixtsnabbt kom ångesten tillbaka. Magen började värka och det kändes som om någon släppte ett hus på mig. Samtidigt kände jag hur kinderna blossade och mina ögon lyste av lycka. En del av mig sa, "Det här är ju fånigt, visa nu att du är mogen och gå fram och hälsa". Den andra, "Titta åt ett annat håll och gå iväg så fort dina ben bär". Gissa vem som vann? Just det. Jag tittade snabbt på honom bara för att få en snabb bild över hur snygg han är och sedan försvann jag fort som vinden.
Jag kommer aldrig att våga prata med honom igen.
A new day
Igår kom jag fram till hur mycket jag gillar min blogg. Den här bloggen alltså, det är nämligen så att jag har en till på www.metrobloggen/sickgirrl.se. Den är långt ifrån såhär seriös och kanske är det därför jag gillar den här. Här bryr jag mig inte lika mycket om hur många som läser, den här är mer till för att samla mina tankar och förbättra mitt skrivande.
Igår var jag helt förstörd. Jag verkligen avskydde mig själv, hur självömkande och omoget det än låter. Jag ville verkligen bara gå och lägga mig och inte vakna upp igen.
Jag har turen att ha så många människor som bryr sig om mig. Jag tänker på det alldeles för sällan. Jag har dem som jag ringer så fort jag slagit i stortån i dörrkarmen som alltid finns där för mig. Sen har jag dem som kontaktar mig så fort de märker att jag är uppriven. Folk får säga vad de vill om msn, men enligt mig är det bra. Riktigt bra. Man öppnar upp sig för folk man aldrig hade öppnat upp sig för annars. Vad jag vill säga är att jag igår fick så många pepptalks att jag idag sitter här med ett leende på läpparna. Det tycker jag är otroligt, med tanke på hur jag mådde igår. När man, som jag, har gått och skaffat sig känslor för någon är det lätt att man stänger ute resten av världen. Allt som betyder något är det han säger och tycker. Jag tror att det, hur svårt det än kan vara, är viktigt att man tar notis om de andra i ens omkrets som faktiskt tycker om en och stöttar en även då. Jag antar att det jag än en gång vill komma fram till är hur lyckligt lottad jag är med så många fina människor i min omkrets och hur mycket jag uppskattar dem.
Igår var jag helt förstörd. Jag verkligen avskydde mig själv, hur självömkande och omoget det än låter. Jag ville verkligen bara gå och lägga mig och inte vakna upp igen.
Jag har turen att ha så många människor som bryr sig om mig. Jag tänker på det alldeles för sällan. Jag har dem som jag ringer så fort jag slagit i stortån i dörrkarmen som alltid finns där för mig. Sen har jag dem som kontaktar mig så fort de märker att jag är uppriven. Folk får säga vad de vill om msn, men enligt mig är det bra. Riktigt bra. Man öppnar upp sig för folk man aldrig hade öppnat upp sig för annars. Vad jag vill säga är att jag igår fick så många pepptalks att jag idag sitter här med ett leende på läpparna. Det tycker jag är otroligt, med tanke på hur jag mådde igår. När man, som jag, har gått och skaffat sig känslor för någon är det lätt att man stänger ute resten av världen. Allt som betyder något är det han säger och tycker. Jag tror att det, hur svårt det än kan vara, är viktigt att man tar notis om de andra i ens omkrets som faktiskt tycker om en och stöttar en även då. Jag antar att det jag än en gång vill komma fram till är hur lyckligt lottad jag är med så många fina människor i min omkrets och hur mycket jag uppskattar dem.
Om bara..
Om jag bara var vackrare.
Om jag bara var smalare.
Om jag bara hade en mindre näsa.
Om jag bara hade tjockare ögonfransar.
Om jag bara hade ett magrare ansikte.
Om jag bara hade högre sittande kindben.
Om jag bara hade blont hår.
Om jag bara hade längre, smalare ben.
Om jag bara hade raka, vita tänder.
Om jag bara hade mindre fötter.
Om jag bara hade haft en mindre rumpa.
Om jag bara hade varit utan mina enorma höfter.
Hade Du velat ha mig då?
Om jag bara hade varit trevlig.
Om jag bara hade varit rolig.
Om jag bara hade varit omtänksam.
Om jag bara hade varit attraktiv.
Om jag bara hade haft en djupare röst.
Om jag bara hade varit bra på att sjunga.
Om jag bara hade kunnat dansa.
Om jag bara hade varit mindre klumpig.
Om jag bara hade varit graciös.
Om jag bara hade varit mindre hemsk.
Om jag inte hade varit jag.
Hade Du velat ha mig då?
Om jag bara var smalare.
Om jag bara hade en mindre näsa.
Om jag bara hade tjockare ögonfransar.
Om jag bara hade ett magrare ansikte.
Om jag bara hade högre sittande kindben.
Om jag bara hade blont hår.
Om jag bara hade längre, smalare ben.
Om jag bara hade raka, vita tänder.
Om jag bara hade mindre fötter.
Om jag bara hade haft en mindre rumpa.
Om jag bara hade varit utan mina enorma höfter.
Hade Du velat ha mig då?
Om jag bara hade varit trevlig.
Om jag bara hade varit rolig.
Om jag bara hade varit omtänksam.
Om jag bara hade varit attraktiv.
Om jag bara hade haft en djupare röst.
Om jag bara hade varit bra på att sjunga.
Om jag bara hade kunnat dansa.
Om jag bara hade varit mindre klumpig.
Om jag bara hade varit graciös.
Om jag bara hade varit mindre hemsk.
Om jag inte hade varit jag.
Hade Du velat ha mig då?