sickgirrl

   Idag var det kaos i mitt huvud, eller det är fortfarande. Bäst att skriva av sig. Helgen började med att jag kände att jag var tvungen att byta skola, men sedan tänkte jag mindre och mindre på det. Igårkväll var jag till och med rädd för att jag hade glömt honom. Rädd, eftersom det ju hade vatt pinsamt med tanke på all ångest jag haft och allt jag ställt till med. 

   När jag gick till skolan idag hade jag inte en tanke på honom och allting kändes bra, förutom alla ton med prov och läxor som just nu hägrar bakom hörnet. Mitt i allt så bara stod han där. Inget konstigt med det, han ska väl också stå, men blixtsnabbt kom ångesten tillbaka. Magen började värka och det kändes som om någon släppte ett hus på mig. Samtidigt kände jag hur kinderna blossade och mina ögon lyste av lycka. En del av mig sa, "Det här är ju fånigt, visa nu att du är mogen och gå fram och hälsa". Den andra, "Titta åt ett annat håll och gå iväg så fort dina ben bär". Gissa vem som vann? Just det. Jag tittade snabbt på honom bara för att få en snabb bild över hur snygg han är och sedan försvann jag fort som vinden.

Jag kommer aldrig att våga prata med honom igen.