sickgirrl

   Igår kom jag fram till hur mycket jag gillar min blogg. Den här bloggen alltså, det är nämligen så att jag har en till på www.metrobloggen/sickgirrl.se.  Den är långt ifrån såhär seriös och kanske är det därför jag gillar den här. Här bryr jag mig inte lika mycket om hur många som läser, den här är mer till för att samla mina tankar och förbättra mitt skrivande. 

   Igår var jag helt förstörd. Jag verkligen avskydde mig själv, hur självömkande och omoget det än låter. Jag ville verkligen bara gå och lägga mig och inte vakna upp igen. 

   Jag har turen att ha så många människor som bryr sig om mig. Jag tänker på det alldeles för sällan. Jag har dem som jag ringer så fort jag slagit i stortån i dörrkarmen som alltid finns där för mig. Sen har jag dem som kontaktar mig så fort de märker att jag är uppriven. Folk får säga vad de vill om msn, men enligt mig är det bra. Riktigt bra. Man öppnar upp sig för folk man aldrig hade öppnat upp sig för annars. Vad jag vill säga är att jag igår fick så många pepptalks att jag idag sitter här med ett leende på läpparna. Det tycker jag är otroligt, med tanke på hur jag mådde igår. När man, som jag, har gått och skaffat sig känslor för någon är det lätt att man stänger ute resten av världen. Allt som betyder något är det han säger och tycker. Jag tror att det, hur svårt det än kan vara, är viktigt att man tar notis om de andra i ens omkrets som faktiskt tycker om en och stöttar en även då. Jag antar att det jag än en gång vill komma fram till är hur lyckligt lottad jag är med så många fina människor i min omkrets och hur mycket jag uppskattar dem.