sickgirrl

Så kom den morgonen, morgonen efter kvällen då hon med smala ben trädde in i hans liv, och mitt. Jag brukar ha enkelt för att skriva när jag mår dåligt men med ett totalt krossat hjärta är för mycket. Jag hade kommit över honom, jag träffade andra och ändå när jag skulle få till det med en av killarna jag flörtade med igår så kunde jag bara se honom. Fan. Faaaan. Vad ska jag säga? Det finns ingenting jag kan göra förutom det jag borde ha gjort för länge sedan. Inse att det här är omöjligt och att jag förstör mitt liv. Jag träffade massor av underbara killar igår som mycket väl hade kunnat vara pojkvänsmaterial, och ändå... fan.
  Jag kände det på mig igår, på grund av det vågade jag inte gå ifrån gruppen med rädsla av vad jag skulle få se. Jag kände det på mig när jag somnade. Jag kände det på mig när jag vaknade, och nu. Nu, fick jag det bekräftat.
   Två killar finns i mitt huvud, båda två lika hopplösa. Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför måset jag göra det så svårt för mig? Varför? Jag menar, andra kan ju inte ha det såhär, eller hur? Då hade hela världen varit singlar. Vad är det för fel på mitt huvud? Mitt hjärta? Varför kan jag inte få bestämma själv?
   Jag tror jag vet varför jag inte har ett förhållande. Jag får chanserna men jag tar dem inte. Och jag vet varför. Jag är rädd.

Perfekt utomhushoppning med Poison och nu blir det av till ribban för party! Hurra!

Allting är perfa! Skit i om jag inte har någon, jag har massa kul folk att festa med ändå! Det kommer, det kommer, orkar inte bry mig. Hurra!

SOMMARLOV!!

Skolavslutning!

Jaha då var man ett år närmare studenten.. Oj. Man börjar ju bli lite till åren..

Kom precis på att jag åker till Gekland på lördag... Oj ! Kul ! Hurra!

Ännu en gång hamnade jag på danska ettan där de visar "Dawson's Creek" på TV. Det händer att jag gör det då och då och som vanligt fastnade jag.
   Dawson's Creek handlar framförallt och Dawson och hans bästa vän Joey. De har känt varandra i evigheter och pratar om allting. Deras problem är att de pendlar mellan att vara tillsammans och att bara vara vänner hela tiden. De klarar inte av att inte vara mer än vänner för de vet att det finns något mer men samtidigt gör avundsjukan och viljan att hitta något mer det svårt för dem att hålla ihop.

   För ett par år sedan älskade jag den här serien för den visade att trots alla problem höll de alltid ihop och fortsatte att älska varandra. Jag älskade den för att den visade att om de kunde klara det så kunde jag. Jag och min bästa killkompis.

   Bara tanken på att jag nu sitter här och skriver om honom IGEN är totalt patetisk. Jag mår så dåligt av det och tårarna ligger precis bakom ögonlocken. Varför, varför klarade Dawson och Joey det om inte vi gjorde det? I detta avsnittet fick man se hur Dawson och Joey träffades för första gången efter ett stort bråk som gjort att de inte träffats på hela sommaren. Det gjorde ont bara att se det, och fick mig att återigen fantisera om den dagen jag kommer bli tvungen att träffa honom igen. Vi bor bara ett par kvarter ifrån varandra och vi har samma vänner. En dag kommer vi ses igen, det är nästintill oundvikligt. Jag fasar inför den dagen men ändå är det en sak som jag vet att jag behöver. 

   Ett avslut. En chans för mig att gå vidare. Vi fick aldrig avslutat det. Jag kräver inte att det ska vara lyckligt utan bara att vi säger att nu är det såhär och that's it. Vart jag än går är jag rädd för att jag ska se honom, och var gång jag pratar med våra gemensamma vänner är jag rädd att de ska nämna hans namn. Och de gör de. De nämner hans namn och jag ser honom. Senast jag såg honom klarade jag mig undan att brista i tårar, jag bara cyklade förbi, tack vare att jag hade Slipknot på högsta volym i MP3n. Så fort jag cyklat förbi kom jag på, att jag har fått den låten av honom.

   Kommer jag någonsin komma över honom?

Det sista jag änkte igår var "ooh sommarlovsmorgon imorgon, måste ju ställa mobilarlarmet på 9.15....snark"
 Vaknade 11.00. Jättearg.

Men imorgon! ..nä då är det skolavslutning.. Gah!
Vad är det här för en sommar när en 17-årig flicka inte ens kan få se på sommarlovsmorgon?

Ska strax iväg till skolan för att ha min sista sånglektion. Kan ju bli lite kul, vad som däremot inte blir helt kul är att se på inspelningen av mitt senaste Musikcafé.. Fast det gick ruskigt bra ändå. Synd att nästan ingen annan än anhöriga kommer och ser det för det är där vi får göra bra ifrån oss. Jaha, jaja men nästa termin ska jag i alla fall börja öva på sången och se till att bli ruskigt bra. Då jävlar!
 

Har ni tänkt på hur mycket en liten kommentar kan betyda? Hur glad man kan bli bara av en liten gest på visad uppskattning?

   När någon visslar på en på stan, när någon säger att ens tröja är fin , när någon undrar om man sminkat sig annorlunda eller när någon helt enkelt säger "shit vad du är rolig". Sådana saker kan lyfta upp en hel dag för vem som helst. Det viktigaste att lära sig är att ta emot komplimanger.

   Kom ihåg hur glad du blir av lite uppskattning och prova det själv. Du vet själv hur mycket det kan göra. Är det inte skönt att veta att du genom en sådan minimal ansträngning kan göra någon så mycket?

  Bara jag som får en sån där tokångest och börjar fantisera ihop en massa scenarion när saker inte går som de ska. Skulle träffa ett par komipsar, varutav jag knappt träffat den ena, idag. Så jag säger "Jag hör av mig!" på MSN och åker iväg lite senare. När jag kommer till platsen vi skule träffas på ringer jag två av dem flera gåpnger men ingen svarar. Åker vidare till platsen vi skulle till senare, ingen där heller. Bestämmer mig för att åka hem. Strax därefter kommer ångesten.

* De gillar inte mig och bestämde sig för att låta bli att svara.
* De lurade dit mig för skojs skull.
* De var med om en olycka på vägen dit.
* Båda två blev rånade på sina telefoner (samtidigt?!)
* Aliens kom och rövade bort dem och täckningen i rymden är inte den bästa.

Hoppas dock att ingen av dem stämmer.. Känns mer orimligt nu när jag läser det men jag har rätt bra fantasi också. Resten av dagen dock trevlig och att vara vilse i Västra hamnen är inte helt fel för där var väldigt fint och jag fick en chans att visa mig själv att jag faktiskt kan hitta hem även om jag är vilse.

Jag hatar att planera kvällens aktiviteter själv, jag vill bli bjudenm på fest och åka dit, hatar att organisera. Fan va bull allt blev.

BO01 ikväll ialla fall, utan bad, grill, tält, mängder av booze och massa trevligt folk som det var tänkt från början. Nu blir det klassiska chillträffen på stranden där jag och mina närmsta införskaffat "gott å dricka" som vi kommer hälla i oss och sedan skrämma i väg de andra.

Cheers mate!

Godmorgon,

Kvällen och natten gått åt till att tänka hur jag ska lösa en mindre trevlig situation. Där alternativen är att
1. Få mig lite och då bege mig in i ett helvete där en massa människor hatar mig och jag totalt sabbar den relation jag jobbat på och tjatat om i ett halvår.
2. Inte göra någonting alls, fortsätta leva mitt liv utan spänning.
Jaha...

Såg just Coyote Ugly på TV. Man får sån härlig inspiration, tänk att få betalt för att sjunga,festa och dansa? Låter helt underbart i mina öron. Råkar man då nämna det för en kille säger han direkt "Men är inte de strippor?" Hmm kanske inte bästa ideén ändå..

Stod och skulle låsa upp cykeln häromdan och hör hur någon snyter sig högljutt ett par våningar upp. Tänker att jaha det var ju fräsht och kommer på att det har flyttat in lite skumma studentkillar i vår trapp. Rätt sexiga.. 

    Lyfter blicken och spanar upp mot fönstret och får se en papperstuss komma farande emot mig. Hoppar lite halvt undan och ser tussen landa precis bredvid mina fötter med ett litet "klatch". Urrrrrrrk

Jaha så då har man precis blivit överöst med ca 2 ton inspiration.

Dagen än sålänge:
8.05 Alarmet på mobilen ringer
8.37 Mamma kommer in i rummet, jag studsar upp
8.45 Bjermotaxin kommer och sjutsar till ridningen
9.05 Jag börjarde tydligen 9.00 och inte halv. Fan.
9.08 Tränsat och sadlat Rinaldo
9.11 Dragit Rinaldo hela vägen från stallet till ridhuset. Gah!
9.12-10.00 Fart och fläng på hästryggen!
11.30 Boka klipptid, plats imorgon! Hurra!
13.00 Bråka med familjen om att det är diskriminering att de inte tvättar min tvätt!
13.30 Tjurar på mitt rum
15.24 Inte sur längre men ändå.. ja.

För första gången på en väldigt väldigt lång tid har jag inte ägnat en enda tanke på mitt misslyckade kärleksliv. Inte en enda gång har jag suttit och fantiserat om honom eller analyserat saker han sagt eller skrivit. Jag har bara fått leva för musiken. I tre dagar. Vi får se hur länge det håller..

   Kanske ska passa på att berätta anledningen till denna förändring. Mitt älskade band Good Charlotte spelade på KB här i Malmö i onsdags. Nu suckar antagligen de flesta och tänker "orka med en fjortis-emo" men låt mig förklara lite bättre.

   För snart fem år sedan släppte Good Charlotte sitt andra album "The Young and The Hopeless". Ett tag senare släpptes den även i Sverige och en dag när jag satt och tittade på TV så kom reklamen för albumet. Good Charlotte var vid den här tiden rätt okända och inget band folk kände till om man nämnde det. I alla fall så slutade jag upp med zappningen för att höra klart reklamen (och hur ofta händer det?) och vid reklamens slut var jag heöt lyrisk. Jag gillade alla låtarna jag precis hört och de verkade så coola, så alternativa. Jag skrev ned namnet på bandet och albumet, gick in till mamma och sa "Detta är vad jag vill ha i julklapp". Nästa jul fick jag skivan. Ett tag efter det inhandlades även deras första platta och den tredje som släpptes ganska snart därpå. Sedan dess har jag varit fast. Detta var alltså långt innan tidningarna började skriva om dem och deras låtar rullade på MTV.

   Tyvärr är det inte ofta jag får chans att berätta min historia. Jag blir direkt klassad som en NRJ-nörd utan musiksmak. Under högstadiet hade jag en period då jag stod för min kärlek till GC, jag klarade två månader. Två månader kunde jag leva så som jag är. Så som jag ville vara. Sedan slutade alla prata med mig. Jag pallade inte trycket och gick tillbaka till attlyssna på NRJ på morgonarna för att hänga med i snacket i skolan.  

   Efter högstadiet valde jag att gå Estetisk-Musik för att äntligen få vara som jag är. Jag hade hört så mycket bra om Heleneholm "Man får vara som man är", "Det finns alla möjliga sorters folk". Bullshit! Naturligtvis är det många gånger bättre än högstadiet, jag trivs verkligen här, ändå känns det inte rättvist att jag fortfarande måste låtsas vara någon annan. Eller kanske inte låtsas men jag lägger undan en stor del av mig själv. Jag kan inte berätta att jag gillar Good Charlotte. Det är inte coolt, det är inte accepterat, det är inte rätt sorts musik. Nej, för om du inte gillar minst 20 år gammal musik eller jazz så är du inte cool. Det är det enda som gäller. Fördomarna finns överallt. 

   Jag älskar "pojkbanden". Inte pojkbanden som Backstreet Boys eller Westlife utan band som Good Charlotte, Green Day, och TRUST Company. De var de som jag hittade själv. Mitt sätt att uttrycka mig. I mitt umgänge var jag unik med detta. Synd att jag måste gömma mig.

   Så, i alla fall fick jag nu äntligen chansen att ta fram den sidan igen efter två år. Jag beställde biljetterna i julas men berättade inte för någon i klassen att jag skulle gå. Inte någon på skolan. Kunde inte. Hur känns det? Jag har aldrig mått så här bra och varit så bekväm med min klass förut och ändå kan jag inte berätta att jag ska gå och de det bandet jag lever för?

   Nu efter två år fick jag äntligen känna av min besatthet igen. Jag trodde jag hade växt ifrån dem men det är snarare så att de får mig att växa. Jag lär mig så mycket av deras musik, de lär mig så mycket. Jag vet inte om du som läsare vet hur det känns att verkligen leva för ett band? Att känna att de beskriver allt du har att leva för? Att de åstadkommer allt de du någonsin velat göra? Att känna gemenskapen. De är min familj och jag kommer inte släppa dem. 

   Igår var jag helt besatt. Jag lyssnade på albumen hela dagen. Jag gick omkring i alla mina Good Charlotte saker och jag kände mig mer självsäker än någonsin. Men vad händer? När mina vänner och klasskamater sedan kommer hem från skolan och går in på internet blir jag genast påhoppad. Jag vet att de inte menar någonting illa, jag vet att det bara är på skoj. Ändå så maler det i mitt huvud. Jag vill inte att det som hände i åttan ska hända igen. Jag vill inte förlora all min status. Igår hade jag betämt dagens outfit; svarta jeans,nirbälte,GC-svettband och min GC-tour tröja. Idag när jag gick till skolan hade jag en blå tröja på mig och inget GC-svettband. Det gick inte. Jag vågade inte. Hela dagen satt jag med mina hörlurar i och GC på högsta volym. Långsamt sveptes jag bort från verkligheten, precis som då..

   Jag älskar good charlotte och måste lära mig stå för det. Om jag inte kan stå för det nu, hur ska jag då någonsin kunna stå för något jag älskar? Framförallt måste jag släppa det som hänt och våga vara den jag är.