Stand my ground
För första gången på en väldigt väldigt lång tid har jag inte ägnat en enda tanke på mitt misslyckade kärleksliv. Inte en enda gång har jag suttit och fantiserat om honom eller analyserat saker han sagt eller skrivit. Jag har bara fått leva för musiken. I tre dagar. Vi får se hur länge det håller..
Kanske ska passa på att berätta anledningen till denna förändring. Mitt älskade band Good Charlotte spelade på KB här i Malmö i onsdags. Nu suckar antagligen de flesta och tänker "orka med en fjortis-emo" men låt mig förklara lite bättre.
För snart fem år sedan släppte Good Charlotte sitt andra album "The Young and The Hopeless". Ett tag senare släpptes den även i Sverige och en dag när jag satt och tittade på TV så kom reklamen för albumet. Good Charlotte var vid den här tiden rätt okända och inget band folk kände till om man nämnde det. I alla fall så slutade jag upp med zappningen för att höra klart reklamen (och hur ofta händer det?) och vid reklamens slut var jag heöt lyrisk. Jag gillade alla låtarna jag precis hört och de verkade så coola, så alternativa. Jag skrev ned namnet på bandet och albumet, gick in till mamma och sa "Detta är vad jag vill ha i julklapp". Nästa jul fick jag skivan. Ett tag efter det inhandlades även deras första platta och den tredje som släpptes ganska snart därpå. Sedan dess har jag varit fast. Detta var alltså långt innan tidningarna började skriva om dem och deras låtar rullade på MTV.
Tyvärr är det inte ofta jag får chans att berätta min historia. Jag blir direkt klassad som en NRJ-nörd utan musiksmak. Under högstadiet hade jag en period då jag stod för min kärlek till GC, jag klarade två månader. Två månader kunde jag leva så som jag är. Så som jag ville vara. Sedan slutade alla prata med mig. Jag pallade inte trycket och gick tillbaka till attlyssna på NRJ på morgonarna för att hänga med i snacket i skolan.
Efter högstadiet valde jag att gå Estetisk-Musik för att äntligen få vara som jag är. Jag hade hört så mycket bra om Heleneholm "Man får vara som man är", "Det finns alla möjliga sorters folk". Bullshit! Naturligtvis är det många gånger bättre än högstadiet, jag trivs verkligen här, ändå känns det inte rättvist att jag fortfarande måste låtsas vara någon annan. Eller kanske inte låtsas men jag lägger undan en stor del av mig själv. Jag kan inte berätta att jag gillar Good Charlotte. Det är inte coolt, det är inte accepterat, det är inte rätt sorts musik. Nej, för om du inte gillar minst 20 år gammal musik eller jazz så är du inte cool. Det är det enda som gäller. Fördomarna finns överallt.
Jag älskar "pojkbanden". Inte pojkbanden som Backstreet Boys eller Westlife utan band som Good Charlotte, Green Day, och TRUST Company. De var de som jag hittade själv. Mitt sätt att uttrycka mig. I mitt umgänge var jag unik med detta. Synd att jag måste gömma mig.
Så, i alla fall fick jag nu äntligen chansen att ta fram den sidan igen efter två år. Jag beställde biljetterna i julas men berättade inte för någon i klassen att jag skulle gå. Inte någon på skolan. Kunde inte. Hur känns det? Jag har aldrig mått så här bra och varit så bekväm med min klass förut och ändå kan jag inte berätta att jag ska gå och de det bandet jag lever för?
Nu efter två år fick jag äntligen känna av min besatthet igen. Jag trodde jag hade växt ifrån dem men det är snarare så att de får mig att växa. Jag lär mig så mycket av deras musik, de lär mig så mycket. Jag vet inte om du som läsare vet hur det känns att verkligen leva för ett band? Att känna att de beskriver allt du har att leva för? Att de åstadkommer allt de du någonsin velat göra? Att känna gemenskapen. De är min familj och jag kommer inte släppa dem.
Igår var jag helt besatt. Jag lyssnade på albumen hela dagen. Jag gick omkring i alla mina Good Charlotte saker och jag kände mig mer självsäker än någonsin. Men vad händer? När mina vänner och klasskamater sedan kommer hem från skolan och går in på internet blir jag genast påhoppad. Jag vet att de inte menar någonting illa, jag vet att det bara är på skoj. Ändå så maler det i mitt huvud. Jag vill inte att det som hände i åttan ska hända igen. Jag vill inte förlora all min status. Igår hade jag betämt dagens outfit; svarta jeans,nirbälte,GC-svettband och min GC-tour tröja. Idag när jag gick till skolan hade jag en blå tröja på mig och inget GC-svettband. Det gick inte. Jag vågade inte. Hela dagen satt jag med mina hörlurar i och GC på högsta volym. Långsamt sveptes jag bort från verkligheten, precis som då..
Jag älskar good charlotte och måste lära mig stå för det. Om jag inte kan stå för det nu, hur ska jag då någonsin kunna stå för något jag älskar? Framförallt måste jag släppa det som hänt och våga vara den jag är.
Kanske ska passa på att berätta anledningen till denna förändring. Mitt älskade band Good Charlotte spelade på KB här i Malmö i onsdags. Nu suckar antagligen de flesta och tänker "orka med en fjortis-emo" men låt mig förklara lite bättre.
För snart fem år sedan släppte Good Charlotte sitt andra album "The Young and The Hopeless". Ett tag senare släpptes den även i Sverige och en dag när jag satt och tittade på TV så kom reklamen för albumet. Good Charlotte var vid den här tiden rätt okända och inget band folk kände till om man nämnde det. I alla fall så slutade jag upp med zappningen för att höra klart reklamen (och hur ofta händer det?) och vid reklamens slut var jag heöt lyrisk. Jag gillade alla låtarna jag precis hört och de verkade så coola, så alternativa. Jag skrev ned namnet på bandet och albumet, gick in till mamma och sa "Detta är vad jag vill ha i julklapp". Nästa jul fick jag skivan. Ett tag efter det inhandlades även deras första platta och den tredje som släpptes ganska snart därpå. Sedan dess har jag varit fast. Detta var alltså långt innan tidningarna började skriva om dem och deras låtar rullade på MTV.
Tyvärr är det inte ofta jag får chans att berätta min historia. Jag blir direkt klassad som en NRJ-nörd utan musiksmak. Under högstadiet hade jag en period då jag stod för min kärlek till GC, jag klarade två månader. Två månader kunde jag leva så som jag är. Så som jag ville vara. Sedan slutade alla prata med mig. Jag pallade inte trycket och gick tillbaka till attlyssna på NRJ på morgonarna för att hänga med i snacket i skolan.
Efter högstadiet valde jag att gå Estetisk-Musik för att äntligen få vara som jag är. Jag hade hört så mycket bra om Heleneholm "Man får vara som man är", "Det finns alla möjliga sorters folk". Bullshit! Naturligtvis är det många gånger bättre än högstadiet, jag trivs verkligen här, ändå känns det inte rättvist att jag fortfarande måste låtsas vara någon annan. Eller kanske inte låtsas men jag lägger undan en stor del av mig själv. Jag kan inte berätta att jag gillar Good Charlotte. Det är inte coolt, det är inte accepterat, det är inte rätt sorts musik. Nej, för om du inte gillar minst 20 år gammal musik eller jazz så är du inte cool. Det är det enda som gäller. Fördomarna finns överallt.
Jag älskar "pojkbanden". Inte pojkbanden som Backstreet Boys eller Westlife utan band som Good Charlotte, Green Day, och TRUST Company. De var de som jag hittade själv. Mitt sätt att uttrycka mig. I mitt umgänge var jag unik med detta. Synd att jag måste gömma mig.
Så, i alla fall fick jag nu äntligen chansen att ta fram den sidan igen efter två år. Jag beställde biljetterna i julas men berättade inte för någon i klassen att jag skulle gå. Inte någon på skolan. Kunde inte. Hur känns det? Jag har aldrig mått så här bra och varit så bekväm med min klass förut och ändå kan jag inte berätta att jag ska gå och de det bandet jag lever för?
Nu efter två år fick jag äntligen känna av min besatthet igen. Jag trodde jag hade växt ifrån dem men det är snarare så att de får mig att växa. Jag lär mig så mycket av deras musik, de lär mig så mycket. Jag vet inte om du som läsare vet hur det känns att verkligen leva för ett band? Att känna att de beskriver allt du har att leva för? Att de åstadkommer allt de du någonsin velat göra? Att känna gemenskapen. De är min familj och jag kommer inte släppa dem.
Igår var jag helt besatt. Jag lyssnade på albumen hela dagen. Jag gick omkring i alla mina Good Charlotte saker och jag kände mig mer självsäker än någonsin. Men vad händer? När mina vänner och klasskamater sedan kommer hem från skolan och går in på internet blir jag genast påhoppad. Jag vet att de inte menar någonting illa, jag vet att det bara är på skoj. Ändå så maler det i mitt huvud. Jag vill inte att det som hände i åttan ska hända igen. Jag vill inte förlora all min status. Igår hade jag betämt dagens outfit; svarta jeans,nirbälte,GC-svettband och min GC-tour tröja. Idag när jag gick till skolan hade jag en blå tröja på mig och inget GC-svettband. Det gick inte. Jag vågade inte. Hela dagen satt jag med mina hörlurar i och GC på högsta volym. Långsamt sveptes jag bort från verkligheten, precis som då..
Jag älskar good charlotte och måste lära mig stå för det. Om jag inte kan stå för det nu, hur ska jag då någonsin kunna stå för något jag älskar? Framförallt måste jag släppa det som hänt och våga vara den jag är.
Kommentarer
Trackback