Knife in my heart
17.52 En kniv i bröstet. Ett djupt hugg. Jag tror inte han förstår. Han sårar mig så mycket när han säger så. Han förstår inte. Jag tar åt mig allt han säger. Jag kan inte hjälpa det. Han betyder så mycket. Från att vara lycklig och skuttig, fryser jag nu och känner ett hål i magen. Jag kan inte ha det såhär. Det går inte. Jag måste sluta. Jag kan inte. Jag måste. Men hur slutar man älska?
19.47 Jag önskar att jag var vacker, jag önskar att jag var älskvärd. Jag önskar att jag var rolig, jag önskar att jag var snäll. Jag önskar att jag var smal, jag önskar att jag var het. Jag önskar att jag var speciell nog för att förtjäna uppmärksamhet. Jag önskar att någon älskar mig. Men framför allt önskar jag att folk kunde sluta säga vilken sida det är som räknas. Vissa säger att det är insidan som räknas, då måste jag vara genomelak och odräglig. Andra säger att det är lögn och att sanningen är att folk bara ser utsidan, är jag verkligen så ful? Jag vill inte välja. Jag vill inte att det ska vara något av det. Det enda jag vill är att någon, någon gång tittar på mig och tänker "Hon verkar speciell".
19.47 Jag önskar att jag var vacker, jag önskar att jag var älskvärd. Jag önskar att jag var rolig, jag önskar att jag var snäll. Jag önskar att jag var smal, jag önskar att jag var het. Jag önskar att jag var speciell nog för att förtjäna uppmärksamhet. Jag önskar att någon älskar mig. Men framför allt önskar jag att folk kunde sluta säga vilken sida det är som räknas. Vissa säger att det är insidan som räknas, då måste jag vara genomelak och odräglig. Andra säger att det är lögn och att sanningen är att folk bara ser utsidan, är jag verkligen så ful? Jag vill inte välja. Jag vill inte att det ska vara något av det. Det enda jag vill är att någon, någon gång tittar på mig och tänker "Hon verkar speciell".
Right now
Just nu, just här. Nu precis i detta ögonblicket är jag lycklig. Det är jag ju klart oftast men ändå. Det känns skitbra. Inget bekymrar mig. Ingenting alls. Inte världens undergång på grund av växthuseffekten, alliansjävlarna som förstör Sverige eller utrotningen av bergsgorillorna och andra utrotningshotade djur. Inte tjuvjakt, Irak-kriget eller barnarbete. Inte ens att jag antagligen kommer tillbringa ännu en Alla Hjärtans Dag ensam. Just nu är jag lycklig och underbart naiv.
Det var en bra dag igår. I skolan klarade jag mig undan bra från läxorna som inte var gjorda. Förutom SYO-besöket var det en ovanligt trevlig skoldag. Kanske för att det var fredag? Jag älskar fredagar. Trots all skit. Jag kan inte hjälpa det. Kommer hem och slappar lite, lyssnar på musik och mest njuter. Sen hjälpte jag mina systrar att bli "Disco-Queens". Stack sen själv iväg till arenan (Arena 305) och hade en överlag mycket trevlig kväll. Mycket snackande med folk och bra musik. Kom hem efter promenad och busstur med Sonia och hittade familjen tittandes på Harry Potter. Naturligtvis satte jag mig ner och kollade klart på filmen. Gick sen in på rummet satte på nya demon jag köpt, lyssnade på musik och skrev lite grann. Låg och filosoferade ett tag och somnade sen.
Vaknade upp i morse halv nio. Halv nio? Så tidigt har jag inte varit uppe en lördag sen jag vet inte när..! Lycklig var jag i alla fall, och det sitter i. Det här ska bli en riktigt bra dag. Jag är på ruskigt bra humör och mycket pratig! Trevligt värre!
Det var en bra dag igår. I skolan klarade jag mig undan bra från läxorna som inte var gjorda. Förutom SYO-besöket var det en ovanligt trevlig skoldag. Kanske för att det var fredag? Jag älskar fredagar. Trots all skit. Jag kan inte hjälpa det. Kommer hem och slappar lite, lyssnar på musik och mest njuter. Sen hjälpte jag mina systrar att bli "Disco-Queens". Stack sen själv iväg till arenan (Arena 305) och hade en överlag mycket trevlig kväll. Mycket snackande med folk och bra musik. Kom hem efter promenad och busstur med Sonia och hittade familjen tittandes på Harry Potter. Naturligtvis satte jag mig ner och kollade klart på filmen. Gick sen in på rummet satte på nya demon jag köpt, lyssnade på musik och skrev lite grann. Låg och filosoferade ett tag och somnade sen.
Vaknade upp i morse halv nio. Halv nio? Så tidigt har jag inte varit uppe en lördag sen jag vet inte när..! Lycklig var jag i alla fall, och det sitter i. Det här ska bli en riktigt bra dag. Jag är på ruskigt bra humör och mycket pratig! Trevligt värre!
The future
Var hos SYOn i skolan idag. Rätt intressant måste jag säga. Från att vara i stort sett klar över vad jag ska göra (läsa på journalist-högskolan och bli krönikör), till att vara totalt förvirrad och tankar om hur man ransonerar 3-minuters nudlar.
Det är svårt med alla valen vi måste göra nu. Det sätter en otrolig press på våra 16-åriga hjärnor. Jag vet vad jag vill göra. Ja, jag är inte riktigt klar över hur men jag vet att jag vill bli krönikör. Vad får jag då höra? Jo; " Konkurrensen bland de som vill bli journalister är väldigt stor.". Ja, men det är väl klart att den är! Varför har jag inte tänkt på det förut? Hur kan jag egentligen tro att jag ska bli invald med alla samhälle-journalistik eleverna? Dessutom så vill jag inte bli journalist. Jag vill bli krönikör! Helt hopplöst yrke. SYOn sa då att jag kunde ju bredda mig lite, finns det inget annat? Jo, jag vill sjunga. Sjunga! Lyssna på det då? Hur många kan försörja sig på det? Polis då, jag har alltid velat bli polis. Har jag fysiken till det? Knappast! Dessutom har det ju inte med något av mina intressen att göra!
Samtidigt som rektorn säger åt oss att valen vi gör nu är mycket viktiga och komvux försvinner säger de att tvåan är mycket jobbig. Att vi läser väldigt mycket där. Ändå finns det kurser som vi kan välja nu som inte kommer tillbaka i trean. Alltså, de valen vi gör nu är viktiga för vår framtid och går inte att ta igen. De ämnena jag hade tänkt att välja är inte de som breddar min behörighet. Är jag körd då?
Informationen jag fick idag var alltså kort sagt. Om jag inte väljer Naturkunskap B,Matematik C,Tyska 4 och Engelska C så minskar mina chanser för att komma in på journalisthögskolan, jag ska göra det jag gillar, jag ska välja det jag brinner för, jag ska tänka efter noga, det går inte att ändra i efterhand och det går inte att läsa upp på komvux. Känns det bra?
1. Jag tänker inte välja varken Matte C eller Natur B!
2. Jag gillar att skriva och sjunga.
3. Brinner för? Är det inte att ta i?
4. Ju mer jag tänker desto mer förvirrad blir jag!
5. Tack det känns ju bra..!
SYOn avslutar sedan med att säga "Allting går att ordna, det är aldrig försent", alltså tvärtemot allting hon och rektorn sagt förut! Tack så mycket, tack!
...om man kokar upp nudlarna på måndagen, borde de hålla ca 3 dagar iaf.. då kan jag leva på ett paket nudlar på tre dagar, det är 4.50 x 3 så kan jag ha fest på söndagen också...
Det är svårt med alla valen vi måste göra nu. Det sätter en otrolig press på våra 16-åriga hjärnor. Jag vet vad jag vill göra. Ja, jag är inte riktigt klar över hur men jag vet att jag vill bli krönikör. Vad får jag då höra? Jo; " Konkurrensen bland de som vill bli journalister är väldigt stor.". Ja, men det är väl klart att den är! Varför har jag inte tänkt på det förut? Hur kan jag egentligen tro att jag ska bli invald med alla samhälle-journalistik eleverna? Dessutom så vill jag inte bli journalist. Jag vill bli krönikör! Helt hopplöst yrke. SYOn sa då att jag kunde ju bredda mig lite, finns det inget annat? Jo, jag vill sjunga. Sjunga! Lyssna på det då? Hur många kan försörja sig på det? Polis då, jag har alltid velat bli polis. Har jag fysiken till det? Knappast! Dessutom har det ju inte med något av mina intressen att göra!
Samtidigt som rektorn säger åt oss att valen vi gör nu är mycket viktiga och komvux försvinner säger de att tvåan är mycket jobbig. Att vi läser väldigt mycket där. Ändå finns det kurser som vi kan välja nu som inte kommer tillbaka i trean. Alltså, de valen vi gör nu är viktiga för vår framtid och går inte att ta igen. De ämnena jag hade tänkt att välja är inte de som breddar min behörighet. Är jag körd då?
Informationen jag fick idag var alltså kort sagt. Om jag inte väljer Naturkunskap B,Matematik C,Tyska 4 och Engelska C så minskar mina chanser för att komma in på journalisthögskolan, jag ska göra det jag gillar, jag ska välja det jag brinner för, jag ska tänka efter noga, det går inte att ändra i efterhand och det går inte att läsa upp på komvux. Känns det bra?
1. Jag tänker inte välja varken Matte C eller Natur B!
2. Jag gillar att skriva och sjunga.
3. Brinner för? Är det inte att ta i?
4. Ju mer jag tänker desto mer förvirrad blir jag!
5. Tack det känns ju bra..!
SYOn avslutar sedan med att säga "Allting går att ordna, det är aldrig försent", alltså tvärtemot allting hon och rektorn sagt förut! Tack så mycket, tack!
...om man kokar upp nudlarna på måndagen, borde de hålla ca 3 dagar iaf.. då kan jag leva på ett paket nudlar på tre dagar, det är 4.50 x 3 så kan jag ha fest på söndagen också...
Faith?
Som jag har skrivit innan så går mitt liv ut på att hitta en pojkvän. Dagar som den här får mig att tänka efter en hel del. Vem/Vad är det egentligen som avgör vilka som får uppleva tonårskärlek? Ni vet när man är sådär härligt förälskad och är tillsammans hela tiden. Den har jag aldrig upplevt. Jag är sexton år och nio månader. Snart är ju mina tonår slut? Tänk om jag aldrig får uppleva den känslan? Tänk om jag sedan resten av mitt liv kommer att tänka tillbaka på tonåren som skulle vara den bästa tiden i mitt liv och undra varför jag inte gjorde annorlunda? Jag tänker så redan nu. Varför sa jag inte "Hej" då och varför tog jag inte kontakt då. Ändå gör jag likadant fortfarande.
Det finns en kille som jag spanat in. Mycket olämplig naturligtvis, men jag kan inte sluta tänka på honom. Just nu när jag skriver det här sitter jag samtidig med dilemmat, ska jag skriva "hej"? Jag vill så gärna, men jag vågar inte. Jag vill inte att han tröttnar på mig. Jag vill inte vara tråkig. Jag vill att våra konversationer ska vara intressanta, därför tar jag bara kontakt när jag har något bra att säga. Det har jag inte nu..
En vän till mig kommenterade nyss en bild på mig. " den bilden är riktigt vacker.. ditt ansiktsuttryck.. det säger obeskrivliga saker.. " Jag tog bilden av en ren slump. Ingen tanke alls. Nu när jag ser på den ser jag ändå hur bra den speglar mig. "Jag är ensam, jag vill uppleva kärlek, snälla någon..älska mig"
Carrie/Bridget
Kommer ni ihåg när man var liten och ens kompisar undrade vad man skulle bli när man blev stor? Det gör jag. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar svarade översköterska, advokat och veterinär. Mycket på grund av vad deras föräldrar jobbade med, var man kan tjäna pengar och vad som är "svårt" att bli, men vad svarade jag?
Min mamma är lärare och jag har alltid tänkt att en dag kommer jag också att hamna där. När jag får barn. Anledningen till detta var att jag ville ha sommarlov tillsammans med mina barn, jag tyckte att det var förfärligt hur mycket pappa jobbade på sommaren medan mamma var ledig.
Min pappa arbetar nämligen som avdelningschef på Coop Forum i Burlöv, då på sport och fritidavdelningen. Redan som tio- elvaåring slutade jag följa med mamma till skolan på studiedagar och istället följa med pappa. Där fick jag packa upp varor, pumpa bollar och lägga saker tillrätta. Naturligtvis tillbringade jag en hel del tid på pappas kontor där jag satt och åt en chokladbulle och drack cola medan jag gjorde teckningar åt pappas skärmsläckare, eller letade upp vilka spel pappa hade på datorn utan att veta om det. När jag skulle med pappa skulle jag ha jeans, mörksa skor och uppsatt hår och när jag kom dit fick jag en skjorta i strl xxs, en penna och en kniv. Detta gjorde att jag kände mig mycket stor och ansvarfull.
Vid dagens slut brukade jag också berätta för pappa hur många kunder som hade frågat mig olika saker och hur många svar jag hade kunnat ge dem. Pappa sade då alltid "Ja men det är klart, med den skjortan så tillhör du en av oss här och då antar folk att du kan affären. Du vet ju vad du ska göra, du kan det här. Tänk om farfar hade vetat att du skulle hjälpa till här hos mig, vad stolt han hade varit". Det var då jag tänkte att jag ville jobba för pappa när jag blev stor. Jag skulle jobba inom handel precis som farfar och pappa.
Men vad svarade jag egentligen när mina vänner frågade vad jag ville bli? Sångerska, förstås. Jag har alltid sjungit och redan som mycket liten berömde folk mig och bad mig att sjunga. Jag ville bli precis som "Sporty Spice" och Britney Spears! Så, hur gör man för att bli det? Jag kunde ju redan sjunga. Vad behöver man mer kunna? Jo, dansa! Klart jag skulle dansa. Så som tio-åring började jag ta lektioner. Nu, var det inte så att jag tyckte att det var tråkigt. Nej, jag dansar fortfarande och är helt fast i det.
När jag blev lite äldre slutade jag svar sångerska. Det var ju barsligt. Alla vet ju att man inte kan bli det. det är ju helt omöjligt. Jag började svara djurskötare, servitris istället. Jag har alltid varit fascinerad av jobb som inte är så högavlönade, men när folk berättade det för mig sa jag att jag inte brydde mig. Jag vill ha ett jobb som är kul. Som jag trivs med.
I flera år sjöng jag i princip ingenting. Jag vågade inte. Tiden när jag var liten och folk apploderade var över. Nu var jag stor. Jag behövde inte uppmuntran mer. Så fel.
Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var på skidsemester med mina kusiner och bodde med min ena kusin och hans föräldrar. Utan min familj kände jag mig så liten och ensam. Jag älskar min släkt men det där var den värsta semestern jag upplevt. En kväll när jag stod i duschen (duschen hade varit upptagen hela tiden så jag var sist) började jag sjunga "My heart will go on". Inte högt alls, jag bara kände att jag behövde sjunga och jag älskade den låten så mycket. När jag kom till den bästa biten knackade det på dörren. "Nej Elisabet, nu får du ta och vara tyst, Lasse försöker sova." Det var min faster.
Den klumpen jag fick i magen den kvällen har aldrig lossnat. Jag kunde inte sova den natten, och jag sjöng inte igen på mycket, mycket länge.
Någonstans i nian fick jag för mig att jag kanske ändå kunde sjunga igen. Jag ville ju så gärna bli estet! Under åren som jag glömt musiken, fick jag lära mig känslan av att skriva. Att skriva precis vad jag känner.
Min svensklärare, som jag älskar, sa till mig att jag kanske borde bli krönikör. Krönikör? Vad var det? Det hade jag aldrig hört talas om förut. Jag letade runt och kom fram till att det var ju som Ulf Clrarén för sydsvenskan och bäst av allt, Carrie i "Sex and the city"! Klart att jag skulle bli det. Men jag ville ju bli estet?
Till slut bestämde jag mig för att gå estetisk, musik och sedan söka vidare till journalisthögskolan. Fast mellan studenten och högskolan ska jag resa och ha en massa "lågavlönade" jobb som jag alltid har velat prova. Naturligtvis vill jag fortfarande bli sångerska innesrt inne och kanske blir jag det, men så länge tänker jag vara Carrie Bradshaw/Bridget Jones och skriva precis vad jag känner för.
Min mamma är lärare och jag har alltid tänkt att en dag kommer jag också att hamna där. När jag får barn. Anledningen till detta var att jag ville ha sommarlov tillsammans med mina barn, jag tyckte att det var förfärligt hur mycket pappa jobbade på sommaren medan mamma var ledig.
Min pappa arbetar nämligen som avdelningschef på Coop Forum i Burlöv, då på sport och fritidavdelningen. Redan som tio- elvaåring slutade jag följa med mamma till skolan på studiedagar och istället följa med pappa. Där fick jag packa upp varor, pumpa bollar och lägga saker tillrätta. Naturligtvis tillbringade jag en hel del tid på pappas kontor där jag satt och åt en chokladbulle och drack cola medan jag gjorde teckningar åt pappas skärmsläckare, eller letade upp vilka spel pappa hade på datorn utan att veta om det. När jag skulle med pappa skulle jag ha jeans, mörksa skor och uppsatt hår och när jag kom dit fick jag en skjorta i strl xxs, en penna och en kniv. Detta gjorde att jag kände mig mycket stor och ansvarfull.
Vid dagens slut brukade jag också berätta för pappa hur många kunder som hade frågat mig olika saker och hur många svar jag hade kunnat ge dem. Pappa sade då alltid "Ja men det är klart, med den skjortan så tillhör du en av oss här och då antar folk att du kan affären. Du vet ju vad du ska göra, du kan det här. Tänk om farfar hade vetat att du skulle hjälpa till här hos mig, vad stolt han hade varit". Det var då jag tänkte att jag ville jobba för pappa när jag blev stor. Jag skulle jobba inom handel precis som farfar och pappa.
Men vad svarade jag egentligen när mina vänner frågade vad jag ville bli? Sångerska, förstås. Jag har alltid sjungit och redan som mycket liten berömde folk mig och bad mig att sjunga. Jag ville bli precis som "Sporty Spice" och Britney Spears! Så, hur gör man för att bli det? Jag kunde ju redan sjunga. Vad behöver man mer kunna? Jo, dansa! Klart jag skulle dansa. Så som tio-åring började jag ta lektioner. Nu, var det inte så att jag tyckte att det var tråkigt. Nej, jag dansar fortfarande och är helt fast i det.
När jag blev lite äldre slutade jag svar sångerska. Det var ju barsligt. Alla vet ju att man inte kan bli det. det är ju helt omöjligt. Jag började svara djurskötare, servitris istället. Jag har alltid varit fascinerad av jobb som inte är så högavlönade, men när folk berättade det för mig sa jag att jag inte brydde mig. Jag vill ha ett jobb som är kul. Som jag trivs med.
I flera år sjöng jag i princip ingenting. Jag vågade inte. Tiden när jag var liten och folk apploderade var över. Nu var jag stor. Jag behövde inte uppmuntran mer. Så fel.
Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var på skidsemester med mina kusiner och bodde med min ena kusin och hans föräldrar. Utan min familj kände jag mig så liten och ensam. Jag älskar min släkt men det där var den värsta semestern jag upplevt. En kväll när jag stod i duschen (duschen hade varit upptagen hela tiden så jag var sist) började jag sjunga "My heart will go on". Inte högt alls, jag bara kände att jag behövde sjunga och jag älskade den låten så mycket. När jag kom till den bästa biten knackade det på dörren. "Nej Elisabet, nu får du ta och vara tyst, Lasse försöker sova." Det var min faster.
Den klumpen jag fick i magen den kvällen har aldrig lossnat. Jag kunde inte sova den natten, och jag sjöng inte igen på mycket, mycket länge.
Någonstans i nian fick jag för mig att jag kanske ändå kunde sjunga igen. Jag ville ju så gärna bli estet! Under åren som jag glömt musiken, fick jag lära mig känslan av att skriva. Att skriva precis vad jag känner.
Min svensklärare, som jag älskar, sa till mig att jag kanske borde bli krönikör. Krönikör? Vad var det? Det hade jag aldrig hört talas om förut. Jag letade runt och kom fram till att det var ju som Ulf Clrarén för sydsvenskan och bäst av allt, Carrie i "Sex and the city"! Klart att jag skulle bli det. Men jag ville ju bli estet?
Till slut bestämde jag mig för att gå estetisk, musik och sedan söka vidare till journalisthögskolan. Fast mellan studenten och högskolan ska jag resa och ha en massa "lågavlönade" jobb som jag alltid har velat prova. Naturligtvis vill jag fortfarande bli sångerska innesrt inne och kanske blir jag det, men så länge tänker jag vara Carrie Bradshaw/Bridget Jones och skriva precis vad jag känner för.