Carrie/Bridget
Kommer ni ihåg när man var liten och ens kompisar undrade vad man skulle bli när man blev stor? Det gör jag. Jag kommer ihåg att vissa av mina kompisar svarade översköterska, advokat och veterinär. Mycket på grund av vad deras föräldrar jobbade med, var man kan tjäna pengar och vad som är "svårt" att bli, men vad svarade jag?
Min mamma är lärare och jag har alltid tänkt att en dag kommer jag också att hamna där. När jag får barn. Anledningen till detta var att jag ville ha sommarlov tillsammans med mina barn, jag tyckte att det var förfärligt hur mycket pappa jobbade på sommaren medan mamma var ledig.
Min pappa arbetar nämligen som avdelningschef på Coop Forum i Burlöv, då på sport och fritidavdelningen. Redan som tio- elvaåring slutade jag följa med mamma till skolan på studiedagar och istället följa med pappa. Där fick jag packa upp varor, pumpa bollar och lägga saker tillrätta. Naturligtvis tillbringade jag en hel del tid på pappas kontor där jag satt och åt en chokladbulle och drack cola medan jag gjorde teckningar åt pappas skärmsläckare, eller letade upp vilka spel pappa hade på datorn utan att veta om det. När jag skulle med pappa skulle jag ha jeans, mörksa skor och uppsatt hår och när jag kom dit fick jag en skjorta i strl xxs, en penna och en kniv. Detta gjorde att jag kände mig mycket stor och ansvarfull.
Vid dagens slut brukade jag också berätta för pappa hur många kunder som hade frågat mig olika saker och hur många svar jag hade kunnat ge dem. Pappa sade då alltid "Ja men det är klart, med den skjortan så tillhör du en av oss här och då antar folk att du kan affären. Du vet ju vad du ska göra, du kan det här. Tänk om farfar hade vetat att du skulle hjälpa till här hos mig, vad stolt han hade varit". Det var då jag tänkte att jag ville jobba för pappa när jag blev stor. Jag skulle jobba inom handel precis som farfar och pappa.
Men vad svarade jag egentligen när mina vänner frågade vad jag ville bli? Sångerska, förstås. Jag har alltid sjungit och redan som mycket liten berömde folk mig och bad mig att sjunga. Jag ville bli precis som "Sporty Spice" och Britney Spears! Så, hur gör man för att bli det? Jag kunde ju redan sjunga. Vad behöver man mer kunna? Jo, dansa! Klart jag skulle dansa. Så som tio-åring började jag ta lektioner. Nu, var det inte så att jag tyckte att det var tråkigt. Nej, jag dansar fortfarande och är helt fast i det.
När jag blev lite äldre slutade jag svar sångerska. Det var ju barsligt. Alla vet ju att man inte kan bli det. det är ju helt omöjligt. Jag började svara djurskötare, servitris istället. Jag har alltid varit fascinerad av jobb som inte är så högavlönade, men när folk berättade det för mig sa jag att jag inte brydde mig. Jag vill ha ett jobb som är kul. Som jag trivs med.
I flera år sjöng jag i princip ingenting. Jag vågade inte. Tiden när jag var liten och folk apploderade var över. Nu var jag stor. Jag behövde inte uppmuntran mer. Så fel.
Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var på skidsemester med mina kusiner och bodde med min ena kusin och hans föräldrar. Utan min familj kände jag mig så liten och ensam. Jag älskar min släkt men det där var den värsta semestern jag upplevt. En kväll när jag stod i duschen (duschen hade varit upptagen hela tiden så jag var sist) började jag sjunga "My heart will go on". Inte högt alls, jag bara kände att jag behövde sjunga och jag älskade den låten så mycket. När jag kom till den bästa biten knackade det på dörren. "Nej Elisabet, nu får du ta och vara tyst, Lasse försöker sova." Det var min faster.
Den klumpen jag fick i magen den kvällen har aldrig lossnat. Jag kunde inte sova den natten, och jag sjöng inte igen på mycket, mycket länge.
Någonstans i nian fick jag för mig att jag kanske ändå kunde sjunga igen. Jag ville ju så gärna bli estet! Under åren som jag glömt musiken, fick jag lära mig känslan av att skriva. Att skriva precis vad jag känner.
Min svensklärare, som jag älskar, sa till mig att jag kanske borde bli krönikör. Krönikör? Vad var det? Det hade jag aldrig hört talas om förut. Jag letade runt och kom fram till att det var ju som Ulf Clrarén för sydsvenskan och bäst av allt, Carrie i "Sex and the city"! Klart att jag skulle bli det. Men jag ville ju bli estet?
Till slut bestämde jag mig för att gå estetisk, musik och sedan söka vidare till journalisthögskolan. Fast mellan studenten och högskolan ska jag resa och ha en massa "lågavlönade" jobb som jag alltid har velat prova. Naturligtvis vill jag fortfarande bli sångerska innesrt inne och kanske blir jag det, men så länge tänker jag vara Carrie Bradshaw/Bridget Jones och skriva precis vad jag känner för.
Min mamma är lärare och jag har alltid tänkt att en dag kommer jag också att hamna där. När jag får barn. Anledningen till detta var att jag ville ha sommarlov tillsammans med mina barn, jag tyckte att det var förfärligt hur mycket pappa jobbade på sommaren medan mamma var ledig.
Min pappa arbetar nämligen som avdelningschef på Coop Forum i Burlöv, då på sport och fritidavdelningen. Redan som tio- elvaåring slutade jag följa med mamma till skolan på studiedagar och istället följa med pappa. Där fick jag packa upp varor, pumpa bollar och lägga saker tillrätta. Naturligtvis tillbringade jag en hel del tid på pappas kontor där jag satt och åt en chokladbulle och drack cola medan jag gjorde teckningar åt pappas skärmsläckare, eller letade upp vilka spel pappa hade på datorn utan att veta om det. När jag skulle med pappa skulle jag ha jeans, mörksa skor och uppsatt hår och när jag kom dit fick jag en skjorta i strl xxs, en penna och en kniv. Detta gjorde att jag kände mig mycket stor och ansvarfull.
Vid dagens slut brukade jag också berätta för pappa hur många kunder som hade frågat mig olika saker och hur många svar jag hade kunnat ge dem. Pappa sade då alltid "Ja men det är klart, med den skjortan så tillhör du en av oss här och då antar folk att du kan affären. Du vet ju vad du ska göra, du kan det här. Tänk om farfar hade vetat att du skulle hjälpa till här hos mig, vad stolt han hade varit". Det var då jag tänkte att jag ville jobba för pappa när jag blev stor. Jag skulle jobba inom handel precis som farfar och pappa.
Men vad svarade jag egentligen när mina vänner frågade vad jag ville bli? Sångerska, förstås. Jag har alltid sjungit och redan som mycket liten berömde folk mig och bad mig att sjunga. Jag ville bli precis som "Sporty Spice" och Britney Spears! Så, hur gör man för att bli det? Jag kunde ju redan sjunga. Vad behöver man mer kunna? Jo, dansa! Klart jag skulle dansa. Så som tio-åring började jag ta lektioner. Nu, var det inte så att jag tyckte att det var tråkigt. Nej, jag dansar fortfarande och är helt fast i det.
När jag blev lite äldre slutade jag svar sångerska. Det var ju barsligt. Alla vet ju att man inte kan bli det. det är ju helt omöjligt. Jag började svara djurskötare, servitris istället. Jag har alltid varit fascinerad av jobb som inte är så högavlönade, men när folk berättade det för mig sa jag att jag inte brydde mig. Jag vill ha ett jobb som är kul. Som jag trivs med.
I flera år sjöng jag i princip ingenting. Jag vågade inte. Tiden när jag var liten och folk apploderade var över. Nu var jag stor. Jag behövde inte uppmuntran mer. Så fel.
Jag kommer speciellt ihåg en gång då jag var på skidsemester med mina kusiner och bodde med min ena kusin och hans föräldrar. Utan min familj kände jag mig så liten och ensam. Jag älskar min släkt men det där var den värsta semestern jag upplevt. En kväll när jag stod i duschen (duschen hade varit upptagen hela tiden så jag var sist) började jag sjunga "My heart will go on". Inte högt alls, jag bara kände att jag behövde sjunga och jag älskade den låten så mycket. När jag kom till den bästa biten knackade det på dörren. "Nej Elisabet, nu får du ta och vara tyst, Lasse försöker sova." Det var min faster.
Den klumpen jag fick i magen den kvällen har aldrig lossnat. Jag kunde inte sova den natten, och jag sjöng inte igen på mycket, mycket länge.
Någonstans i nian fick jag för mig att jag kanske ändå kunde sjunga igen. Jag ville ju så gärna bli estet! Under åren som jag glömt musiken, fick jag lära mig känslan av att skriva. Att skriva precis vad jag känner.
Min svensklärare, som jag älskar, sa till mig att jag kanske borde bli krönikör. Krönikör? Vad var det? Det hade jag aldrig hört talas om förut. Jag letade runt och kom fram till att det var ju som Ulf Clrarén för sydsvenskan och bäst av allt, Carrie i "Sex and the city"! Klart att jag skulle bli det. Men jag ville ju bli estet?
Till slut bestämde jag mig för att gå estetisk, musik och sedan söka vidare till journalisthögskolan. Fast mellan studenten och högskolan ska jag resa och ha en massa "lågavlönade" jobb som jag alltid har velat prova. Naturligtvis vill jag fortfarande bli sångerska innesrt inne och kanske blir jag det, men så länge tänker jag vara Carrie Bradshaw/Bridget Jones och skriva precis vad jag känner för.
Kommentarer
Trackback