Faith?
Som jag har skrivit innan så går mitt liv ut på att hitta en pojkvän. Dagar som den här får mig att tänka efter en hel del. Vem/Vad är det egentligen som avgör vilka som får uppleva tonårskärlek? Ni vet när man är sådär härligt förälskad och är tillsammans hela tiden. Den har jag aldrig upplevt. Jag är sexton år och nio månader. Snart är ju mina tonår slut? Tänk om jag aldrig får uppleva den känslan? Tänk om jag sedan resten av mitt liv kommer att tänka tillbaka på tonåren som skulle vara den bästa tiden i mitt liv och undra varför jag inte gjorde annorlunda? Jag tänker så redan nu. Varför sa jag inte "Hej" då och varför tog jag inte kontakt då. Ändå gör jag likadant fortfarande.
Det finns en kille som jag spanat in. Mycket olämplig naturligtvis, men jag kan inte sluta tänka på honom. Just nu när jag skriver det här sitter jag samtidig med dilemmat, ska jag skriva "hej"? Jag vill så gärna, men jag vågar inte. Jag vill inte att han tröttnar på mig. Jag vill inte vara tråkig. Jag vill att våra konversationer ska vara intressanta, därför tar jag bara kontakt när jag har något bra att säga. Det har jag inte nu..
En vän till mig kommenterade nyss en bild på mig. " den bilden är riktigt vacker.. ditt ansiktsuttryck.. det säger obeskrivliga saker.. " Jag tog bilden av en ren slump. Ingen tanke alls. Nu när jag ser på den ser jag ändå hur bra den speglar mig. "Jag är ensam, jag vill uppleva kärlek, snälla någon..älska mig"
älskde lelle, det tär på mitt hjärta att du är så "besatt" av att hitta kärleken.
en ide jag har är att tror du inte att det finns någon som täner som du, en kille kanske, som du skrev "jag vågar inte säga hej" , tror du han gör det? vem vet. kärlek hittar man inte, den hittar dig. du är älskad av många.. mig , my MASSOR, en till, spelar det ngng roll. lev livet.
jag älskar dig massor. puss
Nämen.. där ser man ditt lilla kräk. Sluta oroa dig, lär dig leva med det du har tills du inte har det längre..:) kram