sickgirrl

"Förbjuden" kärlek är också ett intressant kapitel... När räknas man egentligen som otrogen?

   Man hinner tänka så mycket när man åker buss, synd att jag aldrig hinner skriva ned vad jag tänker. Vi pratade om rädslor på engelskan idag, fobier. Vissa var rädda för spindlar, andra hundar och vissa maneter. Jag skulle säga att de är vad man kallar rädslor. Man är rädd för något, precis som man var livrädd för att gå till tandläkaren när man var liten. Det jag har är mer vad jag skulle kalla en fobi. Jag mår dåligt bara vid tanken på det och jag är så rädd så jag skakar och behöver hålla i någon. Min fobi är för skepp och djupt vatten. Men det var inte vad jag hade tänkt skriva om, inte idag. Jag hade tänkt skriva om vad som skrämmer mig mest i mitt vardagsliv. Nämligen; utanförskap.

   Jag har kommit fram till att jag är nästintill sjukligt rädd för att vara utanför. Jag är den tjejen som helt enkelt inte klarar av att vara ensam. Sedan igår har mina tankar kretsat kring samma sak. Helgens aktiviteter. Jag fick nys om en fest där jag kommer känna alla men är redan upptagen. Jag ska upp till stugan och träffa bl.a. min nästkusin som jag nästan aldrig träffar. Har längtat hur mycket som helst men nu plötsligt fasar jag inför helgen. Bara tanken på att folk ska ha jättekul utan mig skrämmer mig. 

   I somras var jag i Grekland. Dagen före midsommarafton blev jag bjuden på en fest jag visste att många jag kände skulle komma på, och där satt jag, i Grekland! Många tänker säkert "Ja men hallå klaga inte" men en sådan sak som det gjorde att det enda jag tänkte på hela midsommarafton var vad de gjorde och vilka som var där. 

   Eller som igår, min kompis frågar om jag har tid att träna imorgon. Jag sa som det var att jag skulle jobba idag och tyvärr inte kan. När hon då säger "ja men då frågar jag någon annan" skriker en röst inom mig "Neeeeeeeeej!". Blotta tanken på att de ska träna och komma tillbaka pinnsmala får mig panikslagen.

   Innan berättade mina vänner hur oerhört trötta de va på mig för att jag alltid dubbelbokar mig eller aldrig kan säga att jag säkert kommer. Jag vet att jag gör så, jag vet att det är irriterande, men steget för mig för att säga "Ja, då bestämmer vi det" är enormt. Tänk om det kommer upp något roligare? Tänk om det dyker upp en fest jag bara MÅSTE gå på? Falskt som få skulle jag vilja kalla det beteendet. Jag skäms. Verkligen. 

   Detta ligger ligger nära nästa problem jag har. Ägandet av folk. Inte så att jag säger "Nej, ni får inte umgås" utan mer att jag alltid vill tillhöra ett gäng, en krets, en "flock". När någon ny kommer in är jag alltid ytterst tveksam, speciellt om det är en tjej. 

   Jag älskar att umgås med killar. Jag trivs verkligen i ett litet gäng killar och jag. Och jag vill ha uppmärksamhet, massor! Jag vill att de ska se mig som en liten söt tjej men som samtidigt är rolig. Jag vill vara en av dem fast ändå attraktiv. Jag inser själv hur skumt detta låter och det är säkert svårt att förstå hur jag menar men jag vet inte hur jag annars ska förklara det. 
   När det då kommer någon ny känner jag mig utstött och är rädd för att förlora min "flock".

   Det var som jag skrev i ett annat inlägg, jag lever för att känan mig trygg. Det är mitt mål, det jag behöver. Jag behöver känna att jag passar in och att jag är omtyckt. Sådana saker som att folk väntar på mig när jag dukar av i matsalen eller följer mig till vaktis eller nått. De är de sakerna jag uppskattar mest. 

   Jag tror att jag mer eller mindre har fått skriva av mig allt jag hade i tankarna för tillfället. Känns skönt. Hoppas ni inte tycker jag verkar allför egotrippad. Det är jag inte, lovar, men det här är min blogg och här handlar det om mig.

Denna vackra sak inföhandlades idag. Skrev ett långt inlägg som sedan raderades när min dator valde att stänga av sig själv så vi får se hur det här går..

Man skulle ju kunna tro att det är enkelt att köpa en telefon? Eller ja enkelt och enkelt men det borde inte vara några större problem. Det var det, tur att man släpade med sig farsan..

   In på Expert där en kille kommer fram och undrar om vi behöver hjälp. Ja säger vi och berättar att vi vill ha en Sony Ericsson W850i. Jag visste vad jag skulle ha, jag visste att den skulle kosta ca 3 500:-. So far so good. "Nej" säger killen efter att ha kollat datorn. "Ehm nähä" svarar jag "Vet du om den finns någon annanstans?". Killen knappar lite på datorn. "Det kan hända att de har en i Helsingborg" VA? EN? HELSINGBORG? 

   Börjar bli lite osäker på om det här var en bra ide då det kommer en söt ung kille. "Några problem?" frågar han. Gurgel. "Eh hm jo", försöker jag "Vi skulle vilja ha en Sony Ericsson W850i men den är tydligen slut." Killen tar helt över från den andra och förklarar att W850i:n är en utgående modell men att han själv har den och att han älskar den. Han förklarar också att den finns med Telia-abonnemang. "Så det finns ingen chans att jag kan få ha kvar mitt gamla nummer då?" undrar jag. Då lutar sig den snygga killen framåt och säger tyst " Alltså jag får ju egentligen inte säga det här för då kan jag bli stämd men du kan ju köpa telefonen och sedan låsa upp den för ett par hundralappar i vilken privat mobil-affär som helst." Mmmmm dreggel.
  
Jaha, så killen går in på lagret och hämtar mobilen. "Ingår hörlurar då eller?" undrar jag. "Nä, de gör ju inte det när det är Telia.." Nähä. Så då plockar hetingen fram två par med hörlurar. 200:- och 400:- kostade de. "Jaha vilka ska jag ta då?", frågade jag typ rätt ut. "Om du ska idrotta med dem ska du ta de för 400:- , de andra ramlar ur direkt." Jaha, 400:- va de där ja. Nu var vi klara och hade slagit in allting. "Ska du ha försäkring?" Här slänger jag mig på pappa och säger att jag kommer bli ruinerad och att jag får leva med min T610:a. Killen förklarar varför jag bör har en försäkring och visar upp sin egen och säger att han önskar att han haft en. Jaha , 500:- hipp som happ där med. 

   När jag kom in i affären var jag ytterst tveksam till att lägga ut 3500:-, när jag gick därifrån hade jag betalat 4500:-, och då har jag inte ens köpt ett minneskort som jag hade tänkt. Perfa!

Jag älskar att läsa om andras kärleksliv. Jag älskar att läsa kärleksnoveller. Jag älskar att se High-School filmer där de alltid får varandra på slutet. Jag lever för filmer som Titanic, Pearl Harbor och Dagboken. Romeo och Julia är min favorithistora någonsin. Den lilla sjöjungfrun är min favorit-Disneyfilm. Jag älskar Chic-lit.

   Långt om länge har jag nu gått med på att låta några av kompisarna få presentera mig för deras singel-killkompisar. De är överlyckliga över att jag äntligen gett med mig och har massa ideer. Men vem vet, det kanske går hur bra som helst. Ska försöka tänka på det där med att inte ha för höga förväntningar. Där kom det där med förväntan igen. Jobbigt det där.. Men jag tror ni fattar. Vi får hoppas att det blir trevligt.

   När jag var liten byggde jag alltid upp en hög av kuddar och gosedjur runt omkring mig när jag skulle sova. Det var en lång procedur för var och en hade sin plats, men jag visste att när det väl var gjort skulle de beskydda mig mot allt ont i världen. 
   Ibland önskar jag att jag fortfarande trodde på det, tanken att vara beskyddad, att någon bryr sig är för den mest givande känslan. Den som jag alltid försöker uppnå.. 
    När saker och ting blir jobbiga brukar jag fortfarande gömma mig i ett hörn eller stapla kuddar runt omkring mig. Det blir så mycket enklare att tänka då.. Men jag vet ju vad jag vill..

    Jag vill att livet ska vara så som jag drömde att det skulle vara när jag var liten. Visst inser jag själv att en rosa ponny med glittrig man är lite orealistiskt men på den tiden var allting möjligt. Det var innan man upptäckte vad falskhet var. Det var på den tiden då man trodde att allting var enkelt. Innan man upptäckte känslor.

   Jag har alltid fått höra hur vacker jag är av de vuxna runt omkring mig, hur tjockt och fint mitt hår är, vilka fina ögon jag har och vilken tur jag har haft att få så fina former. Jag växte upp med tanken om att jag var vacker och alltid skulle vara älskad. 

   Nu är jag sjutton år och har inte kommit någonstans i livet. Jag har aldrig varit älskad, aldrig älskat och aldrig upplevt en tonårsförälskelse. Jag vet nu att flickor som jag inte får det. "Vacker" ur vuxnas synvinkel räcker inte till på 2000-talet. Mitt "vackra" hår är tjockt och yvigt och får mig att se ut så som "Hermione" beskrivs i Harry Potter, Mina ögon rent utav försvinner så fort jag ler och mina "former" kallas första gradens fetma. 

   I den här världen växer barn upp med tanken att de är för tjocka om de inte kan få på sig storlek 36. De lär sig redan från födseln att mat är en dålig sak som gör dig ful och att skönhetsprodukter och kläder är det du tjänar dina pengar för att köpa. Hur blev det såhär? Finns det någon som egentligen vill ha det såhär?
   Det ingår i vår natur att vilja hitta en partner som tar hand om dig. Så är det helt enkelt. Vissa mer eller mindre men det är ren neandertalar-fakta. Varför gör vi det då så svårt för oss? Varför ska en tjej som jag behöva gå under av ensamhet och förvirring? 

   Naturligt vacker räcker inte till längre, inte heller medelmåttig. Här krävs perfekt. Synd.. synd.

Det värsta är mellanrummet mellan att man träffar någon till andra gången man har kontakt igen.. Man hinner fantisera så mycket. Lägga upp så många stategier, planera allt. Ibland känns det bara så meningslöst. Jag menar jag vet ju, men ändå kan jag inte låta bli att låta min fantasi skena iväg. Den är trots allt allt jag har..

Visst är det ofta så att man förväntar sig något och därför lätt blir besviken. Folk med erfarenhet säger "förvänta dig inte för mycket bara". Men hur ska man kunna följa det? Hoppas man inte alltid att det här är festen där jag ska hitta en pojkvän eller den här födelsedagen kommer jag få min ponny med silverman? Vilket är egentligen bäst, att förvänta sig mycket och bli besviken eller lägga undan sina drömmar och leva var dag som den andra? Är det helt enkelt så att besvikelse är en viktig del av livet för att få oss att uppskatta bra saker mer? Ändå gör det ont..