Det jag lever för
Jaha så det var ju ett tag sedan jag skrev sist. Jag skulle vilja kalla det ett sommarlov, ett lov från datorn och allt vad det innebär.
Nåväl, så är det i alla fall. De senaste dagarna har jag dessutom kommi ttillbaka till musiken som jag också lät vara i och med mitt lov. Tänk att ta lov från det du älskar mest av allt. Så skönt det känns att vara tillbaka. Jag är inne i en period då jag helt och hållet lever för det och lyssnar hela tiden.
Som musikstuderande skulle man kanske kunna tro att jag ägnar även min skolgång till musiken, men faktum är att jag än sålänge inte fått sjunga eller spela någon av de musikstilar jag verkligen älskar. Det jag är bra på och det jag lever för är nämligen inte alls accepterat hos esteter.
Kärt barn har många namn; punkpop,punkrock, bögjävlar, emo, emorock osv. Själv har jag valt att kalla dem "pojkband". Tycker det beskriver dem bra och dessutom får det folk att skratta till vilket jag väl kan behöva innan jag berättar vilka band det är. Egentligen är det väl de flesta inom genren eftersom de passar mig så bra men Good Charlotte, My Chemical Romance, Linkin Park, Green Day opch Panic! at the Disco är de vars låtar jag verkligen älskar. Alla stereotyperna, alla de banden som man verkligen inte får tycka om för då kan man ingenting om musik. Nejnej det är ju inte riktig musik. Riktig musik ärr Pink Floyd, Iron Maiden och Metallica. Men vafan, om jag inte gillar dem då? Om det inte är min stil? Alla kan ju inte gilla samma sak.
Så som det är nu så är man direkt en såkallad "emo" om man lyssnar på dessa band. I begreppet emo förväntas det att du är djupt deprimerad, skär dig, klär dig i svart och hatar livet. Låt mig beskriva mig själv lite snabbt. Jag är oftast glad och har inga större problem i livet, jag skulle aldrig skada mig själv, älskar svart men älskar klara färger minst lika mycket och jag ÄLSKAR att leva. Ändå blir jag en klassad emo om jag erkänner vad jag lyssnar på. I bästa fall kanske jag får en kommentar som säger "Hur kan du vara estet när du lyssnar på fjortismusik?" Men HUR KAN DET VARA FJORTISMUSIK? Det är ju banne mig killar mellan 20-35 som gör musiken, och jag lyssnar inte för att jag tycker de är galet sexiga, jag lyssnar på dem för att jag lever för den sortens musik. Vem är det egentligen som är omogen och ytlig här?
Det är dags att jag börjar stå för vad jag gillar, och jag börjar nu.
Nåväl, så är det i alla fall. De senaste dagarna har jag dessutom kommi ttillbaka till musiken som jag också lät vara i och med mitt lov. Tänk att ta lov från det du älskar mest av allt. Så skönt det känns att vara tillbaka. Jag är inne i en period då jag helt och hållet lever för det och lyssnar hela tiden.
Som musikstuderande skulle man kanske kunna tro att jag ägnar även min skolgång till musiken, men faktum är att jag än sålänge inte fått sjunga eller spela någon av de musikstilar jag verkligen älskar. Det jag är bra på och det jag lever för är nämligen inte alls accepterat hos esteter.
Kärt barn har många namn; punkpop,punkrock, bögjävlar, emo, emorock osv. Själv har jag valt att kalla dem "pojkband". Tycker det beskriver dem bra och dessutom får det folk att skratta till vilket jag väl kan behöva innan jag berättar vilka band det är. Egentligen är det väl de flesta inom genren eftersom de passar mig så bra men Good Charlotte, My Chemical Romance, Linkin Park, Green Day opch Panic! at the Disco är de vars låtar jag verkligen älskar. Alla stereotyperna, alla de banden som man verkligen inte får tycka om för då kan man ingenting om musik. Nejnej det är ju inte riktig musik. Riktig musik ärr Pink Floyd, Iron Maiden och Metallica. Men vafan, om jag inte gillar dem då? Om det inte är min stil? Alla kan ju inte gilla samma sak.
Så som det är nu så är man direkt en såkallad "emo" om man lyssnar på dessa band. I begreppet emo förväntas det att du är djupt deprimerad, skär dig, klär dig i svart och hatar livet. Låt mig beskriva mig själv lite snabbt. Jag är oftast glad och har inga större problem i livet, jag skulle aldrig skada mig själv, älskar svart men älskar klara färger minst lika mycket och jag ÄLSKAR att leva. Ändå blir jag en klassad emo om jag erkänner vad jag lyssnar på. I bästa fall kanske jag får en kommentar som säger "Hur kan du vara estet när du lyssnar på fjortismusik?" Men HUR KAN DET VARA FJORTISMUSIK? Det är ju banne mig killar mellan 20-35 som gör musiken, och jag lyssnar inte för att jag tycker de är galet sexiga, jag lyssnar på dem för att jag lever för den sortens musik. Vem är det egentligen som är omogen och ytlig här?
Det är dags att jag börjar stå för vad jag gillar, och jag börjar nu.
Kommentarer
Postat av: Lan
Right on!
Har väntat på att få höra de där orden.
You got my support, 100%. ;D
Postat av: Sonia
Det är bra att du äntligen vågar stå på dig. Jag är kanske inte den rätte att säga det men jag vet ju faktiskt lite hur det är. Kent, emosarnas emo kungar! Det är dem jag älskar och det är dem jag lyssnar mest på. Alla säger att men måpste vara emo när man lyssnar på dem och alla säger att de är så deprimerande ( även du har sagt det nån gång). Ja men låt dem vara det isåfall för så upplever inte jag dem. Deras musik gör mig glad när jag känner mig glad och om jah är lite deppig så passar det deppiga mig.Så jag tycker att du gör helt rätt i att förtsätta lyssna på GC och visa det öppet. Nu har du kommit ut från gardroben. PUSS PUSS
Trackback