Outcast
Man hinner tänka så mycket när man åker buss, synd att jag aldrig hinner skriva ned vad jag tänker. Vi pratade om rädslor på engelskan idag, fobier. Vissa var rädda för spindlar, andra hundar och vissa maneter. Jag skulle säga att de är vad man kallar rädslor. Man är rädd för något, precis som man var livrädd för att gå till tandläkaren när man var liten. Det jag har är mer vad jag skulle kalla en fobi. Jag mår dåligt bara vid tanken på det och jag är så rädd så jag skakar och behöver hålla i någon. Min fobi är för skepp och djupt vatten. Men det var inte vad jag hade tänkt skriva om, inte idag. Jag hade tänkt skriva om vad som skrämmer mig mest i mitt vardagsliv. Nämligen; utanförskap.
Jag har kommit fram till att jag är nästintill sjukligt rädd för att vara utanför. Jag är den tjejen som helt enkelt inte klarar av att vara ensam. Sedan igår har mina tankar kretsat kring samma sak. Helgens aktiviteter. Jag fick nys om en fest där jag kommer känna alla men är redan upptagen. Jag ska upp till stugan och träffa bl.a. min nästkusin som jag nästan aldrig träffar. Har längtat hur mycket som helst men nu plötsligt fasar jag inför helgen. Bara tanken på att folk ska ha jättekul utan mig skrämmer mig.
I somras var jag i Grekland. Dagen före midsommarafton blev jag bjuden på en fest jag visste att många jag kände skulle komma på, och där satt jag, i Grekland! Många tänker säkert "Ja men hallå klaga inte" men en sådan sak som det gjorde att det enda jag tänkte på hela midsommarafton var vad de gjorde och vilka som var där.
Eller som igår, min kompis frågar om jag har tid att träna imorgon. Jag sa som det var att jag skulle jobba idag och tyvärr inte kan. När hon då säger "ja men då frågar jag någon annan" skriker en röst inom mig "Neeeeeeeeej!". Blotta tanken på att de ska träna och komma tillbaka pinnsmala får mig panikslagen.
Innan berättade mina vänner hur oerhört trötta de va på mig för att jag alltid dubbelbokar mig eller aldrig kan säga att jag säkert kommer. Jag vet att jag gör så, jag vet att det är irriterande, men steget för mig för att säga "Ja, då bestämmer vi det" är enormt. Tänk om det kommer upp något roligare? Tänk om det dyker upp en fest jag bara MÅSTE gå på? Falskt som få skulle jag vilja kalla det beteendet. Jag skäms. Verkligen.
Detta ligger ligger nära nästa problem jag har. Ägandet av folk. Inte så att jag säger "Nej, ni får inte umgås" utan mer att jag alltid vill tillhöra ett gäng, en krets, en "flock". När någon ny kommer in är jag alltid ytterst tveksam, speciellt om det är en tjej.
Jag älskar att umgås med killar. Jag trivs verkligen i ett litet gäng killar och jag. Och jag vill ha uppmärksamhet, massor! Jag vill att de ska se mig som en liten söt tjej men som samtidigt är rolig. Jag vill vara en av dem fast ändå attraktiv. Jag inser själv hur skumt detta låter och det är säkert svårt att förstå hur jag menar men jag vet inte hur jag annars ska förklara det.
När det då kommer någon ny känner jag mig utstött och är rädd för att förlora min "flock".
Det var som jag skrev i ett annat inlägg, jag lever för att känan mig trygg. Det är mitt mål, det jag behöver. Jag behöver känna att jag passar in och att jag är omtyckt. Sådana saker som att folk väntar på mig när jag dukar av i matsalen eller följer mig till vaktis eller nått. De är de sakerna jag uppskattar mest.
Jag tror att jag mer eller mindre har fått skriva av mig allt jag hade i tankarna för tillfället. Känns skönt. Hoppas ni inte tycker jag verkar allför egotrippad. Det är jag inte, lovar, men det här är min blogg och här handlar det om mig.
Jag har kommit fram till att jag är nästintill sjukligt rädd för att vara utanför. Jag är den tjejen som helt enkelt inte klarar av att vara ensam. Sedan igår har mina tankar kretsat kring samma sak. Helgens aktiviteter. Jag fick nys om en fest där jag kommer känna alla men är redan upptagen. Jag ska upp till stugan och träffa bl.a. min nästkusin som jag nästan aldrig träffar. Har längtat hur mycket som helst men nu plötsligt fasar jag inför helgen. Bara tanken på att folk ska ha jättekul utan mig skrämmer mig.
I somras var jag i Grekland. Dagen före midsommarafton blev jag bjuden på en fest jag visste att många jag kände skulle komma på, och där satt jag, i Grekland! Många tänker säkert "Ja men hallå klaga inte" men en sådan sak som det gjorde att det enda jag tänkte på hela midsommarafton var vad de gjorde och vilka som var där.
Eller som igår, min kompis frågar om jag har tid att träna imorgon. Jag sa som det var att jag skulle jobba idag och tyvärr inte kan. När hon då säger "ja men då frågar jag någon annan" skriker en röst inom mig "Neeeeeeeeej!". Blotta tanken på att de ska träna och komma tillbaka pinnsmala får mig panikslagen.
Innan berättade mina vänner hur oerhört trötta de va på mig för att jag alltid dubbelbokar mig eller aldrig kan säga att jag säkert kommer. Jag vet att jag gör så, jag vet att det är irriterande, men steget för mig för att säga "Ja, då bestämmer vi det" är enormt. Tänk om det kommer upp något roligare? Tänk om det dyker upp en fest jag bara MÅSTE gå på? Falskt som få skulle jag vilja kalla det beteendet. Jag skäms. Verkligen.
Detta ligger ligger nära nästa problem jag har. Ägandet av folk. Inte så att jag säger "Nej, ni får inte umgås" utan mer att jag alltid vill tillhöra ett gäng, en krets, en "flock". När någon ny kommer in är jag alltid ytterst tveksam, speciellt om det är en tjej.
Jag älskar att umgås med killar. Jag trivs verkligen i ett litet gäng killar och jag. Och jag vill ha uppmärksamhet, massor! Jag vill att de ska se mig som en liten söt tjej men som samtidigt är rolig. Jag vill vara en av dem fast ändå attraktiv. Jag inser själv hur skumt detta låter och det är säkert svårt att förstå hur jag menar men jag vet inte hur jag annars ska förklara det.
När det då kommer någon ny känner jag mig utstött och är rädd för att förlora min "flock".
Det var som jag skrev i ett annat inlägg, jag lever för att känan mig trygg. Det är mitt mål, det jag behöver. Jag behöver känna att jag passar in och att jag är omtyckt. Sådana saker som att folk väntar på mig när jag dukar av i matsalen eller följer mig till vaktis eller nått. De är de sakerna jag uppskattar mest.
Jag tror att jag mer eller mindre har fått skriva av mig allt jag hade i tankarna för tillfället. Känns skönt. Hoppas ni inte tycker jag verkar allför egotrippad. Det är jag inte, lovar, men det här är min blogg och här handlar det om mig.
Kommentarer
Trackback