sickgirrl

Tänk att det blir så här så ofta. Fredag. Veckans höjdpunkt. Eller är det bara en inbillning? Är det verkligen det bästa? Jag menar, det finns inget värre än deprimerade fredagar då alla planer blev inställda och man pendlar mellan tv:n och datorn medan man dricker avslagen cola och tröstäter. Som idag. Värsta kvällen på länge. Hade så många planer inför ikväll. De ställdes in och nu sitter jag här igen full med tankar i huvet. De flesta rätt deprimerande faktiskt men jag vill inte att det här ska vara en deprimerande blogg. Jag vill att den ska få folk att känna igen sig och tänka efter. 

   Så varför förknippar man nu fredagar med veckans höjdpunkt. Naturligtvis på grund av att då ska man ju träffa kompisar, festa och vara upp hur länge som helst eftersom man har hela helgen framför sig.
  Problemet är att när man har så stora förhoppningar så blir det oftast fel, och man blir besviken och hela dagen är förstörd. 

   Är det bara jag som allt som oftast slutar hemma ändå på fredagar trots att jag förra veckan innerligt lovade mig själv att jag verkligen måste ta mig ut? Eller är det så att det kanske är så för fler? Alla kanske faktisk tinte är ute? Varför skulle jag vara sämre än någon annan?

Visst är det ganska jobbigt med alla humörsvängningar? Det är så lite som påverkar hur resten av dagen kommer att bli. Nu pratar jag inte pms utan helt vanliga, för vissa obetydliga handlingar som kan förändra någons dag helt.


  Jag tänker på uppmärksamhet. Det som så många vars liv kretsar runt. Jag är en av dem. Jag behöver uppmärksamhet för att må bra. 


  Jag tänker framförallt i skolan eftersom det är där jag tillbringar mest tid. Ena stunden studsar jag omkring som en galning full av lycka och energi och i nästa stund sitter jag och känner mig ensammast i världen och skissar/skriver i mitt block. Visst är det på grund av en viss brist i min självtilit men ändå så styrs det av en enda sak. Uppmärksamhet. Tänkte försöka förklara hur det går till i skolan. Innan jag gör det tänkte jag bara berätta att det jag skriver nu bygger på min egen uppfattning. Jag har iaktagit en hel del (jag gillar att göra det) och naturligtvis mina egna upplevelser.


   Varje gång du går in i ett klassrum är det som att kliva in i ett krig. Kriget om de bästa platserna. Inte bästa genom att man ser tavlan bra eller att man ser läraren. Nej, bästa platsen genom att där sitter folk som du kan snacka med och ha roligt med under lektionen. Alla klasser brukar ha de som är mer populära och de som är mindre populära. Men hur blir folk populära? Genom uppmärksamhet.


   Lyckas man hamna med någon man har kul med och kan snacka med så hörs man genom hela klassrummet och får genast uppmärksamhet. Folk tänker "Shit, vilken kul person" och efter lektionen så är det plötsligt många som vill snacka med dig. Det är då man (i alla fall jag) mår som bäst.


   När man däremot hamnar med folk som inte alls har lust att prata och man hör hur roligt de andra har, det är då jag går ner mig totalt. Jag har jättesvårt för det. Plötsligt ser ingen mig och jag vet att det kommer vara såhär hela lektionen och rasten till nästa match (lektion). 


   Det är ganska intressant hur uppmärksamhet påverkar folk. Jag vet att jag själv är ett bra exempel hur jag kan gå ner mig totalt utan och vara överlycklig med.
   Det är så mycket som sker omkring oss som vi inte märker men jag tänker fortsätta iakta och sedan försöka formulera det till bloggen.
  

Jaha, då har man shoppat hela dagen. Det blev förstås inte så mycket idag. Ny tröja,nagellack,skrubbhandskar,en ring och ett halsband fick räcka.


Jag älskar att gå på stan. Speciellt nu efter att ha tjänat ihop lite pengar. Stan får mig att tänka på så mycket. Jag älskar att titta på folk som går förbi och att försöka tolka deras liv. Ibland kommer det kvinnor, i kavaj med mobilen och kaffemuggen tätt tryckta i handen, i hundranittio. Ibland kommer det en ensam kille med ryggsäck och halsduk som tittar sig omkring. Allt som oftast kommer det folk som går hand i hand. Det är då jag riktigt hajar till.
   Undrar om de vet vilken tur de har? Som har varandra. Undrar hur de träffades? Undrar om de är sådär härligt nykära? Vad är det egentligen som avgör vem som ska få uppleva kärleken?


Jag är sexton år och nio månader och har fortfarande inte fått uppleva känslan av besvarad kärlek. Visst har jag haft förhållanden när jag var betydligt yngre och visst har jag festat en del med killar, men jag har aldrig upplevt ett riktigt förhållande.


Jag vill inte påstå att jag är ful för det tycker jag inte. Jag är inte pinnsmal, å andra sidan måste alla vara det? Det sägs så ofta att det är insidan som räknas. Betyder det då att jag är förfärlig?

Jag är nöjd med mitt liv. Jag trivs. Jag undrar bara, kommer han någonsin att hitta mig?

Välkommen till min nya blogg!