sickgirrl

Jag var så stolt över mitt förra inlägg. Så upplivad. Kände att jag hade krafter nog att lyfta ett höghus. Så snabbt det kan försvinna.
   Var ute på altanen och tittade till min kanin när jag hörde en välbekant röst. Skulle precis ropa hej när jag såg ut över häcken och såg vem det var. Han. Han som jag skrivit om så många gånger. Han som jag senast i mitt förra inlägg gjorde klart att jag är över och inte rädd för längre.
   Som man ljuger för sig själv ibland..
Jag såg honom. Han gick där, han skrattade. Hans stämma högg som knivar i mitt inre. Jag kved till och sprang in i lägenheten. Där gömde jag mig bakom en av gardinerna och såg ut genom fönstret. Visst var det han, och han var lycklig. Han skrattade. Jag skrek till och tårarna forsade nedför mina kinder. Min mamma som hörde mig kom skyndande och frågade vad det var som hände. I allt hulkande lyckades jag nätt och jämnt få fram "han är här". Mamma såg undrande på mig och tittade sedan ut genom fönstret. Hon tittade snabbt tillbaka med en medlidande blick. "Men gumman lilla, är det sant?"
   Är det sant att du gråter över en händelse som inträffade för ett år sedan? Är det sant att du gråter över någon som betedde sig så dåligt att han inte förtjänar sörjande? Är det sant? Hur kan det vara möjligt?
   Ja det är sant. Vart jag än går är jag rädd för att stöta på honom. Träffar jag någon från slottis är jag rädd att han eller hon ska träffa honom och berätta hur jävlig jag är och hur mycket bättre han har det.
   Hur det är möjligt? Ingen har någonsin sårat mig så djupt, men jag vet inte. Jag borde inte vara rädd och ledsen, jag borde vara arg. Jag antar att jag är både och. Nu när jag skriver detta växer ilskan i mig men visade ändå inte situationen nyss mina äkta känslor? Där hade jag inte tid att tänka.
   Jag är rädd. Rädd som en vettskrämd kanin som sitter och trycker i en buske.
Det jag undrar är; om jag inte har kommit över det nu, hur ska jag då någonsin kunna göra det?