sickgirrl

Ni vet den där känslan när det känns som om man har ett hål in i magen? När axlarna är tunga men man ändå drar dem uppåt? När tårarna trycks mot öginvitan? När händerna skakar? När man vill sjunka genom jorden? Eller kanske helst av allt bara spola tillbaka tiden ett par minuter?

   Då när man hela tiden försöker intala sig själv att "Det var ju inte så farligt" eller "Äh tramsa dig inte det var ingen annan som tyckte det var konstigt, bjud på dig själv lite"? 

   Känslan av att man precis gjort bort sig. Ångesten och tiden då man undrar "Varför sa jag så?!". Man vet att det inte går över förrän man fått någonting annat i tankarna. Förrän man har fått lite perspektiv. Man ägnar alla sina krafter till att tänka på något annat, men genom att göra det har man ju precis visat att man fortfarande tänker på det.  Bortgjord. Bortgjord. Skammen.

   Eller så gör man som jag. Skriver tills det känns bättre igen..