sickgirrl

Vissa killar är som virus.

Det känns så rätt att säga så. Vissa killar kämpar för att mot ens vilja ta sig in i ens huvud och sen vägra försvinna. Han borde vara borta vid det här laget. Efter alla gånger jag skrikit och gråtit av smärta på grund av honom. Efter alla gånger jag fantiserat om samtal med honom och sedan kommit ihåg att han är den enda killen som är helt omöjlig att snacka med.  Hur mycket jag än anstränger mig så kommer jag aldrig vara bra nog för honom.

Han flirtar och flirtar för att få mig intresserad och när han tills slut lyckas så känner han sig färdig och vill inte ha med mig att göra. När jag sen kämpar för att hålla honom kvar glider han bara längre och längre bort. Till slut ger jag upp och efter en tid lyckas jag till och med gå vidare. Slutet gott allting gott, jag är tillbaka i det eviga singellivet. Eller? Nej, nej så lätt kommer jag inte undan. Han märker att jag har gått vidare och börjar helt enkelt om igen. Och så fortsätter det. Är inne på tredje varvet nu och jag börjar bli rejält less på det. Det gör så ont och jag fattar inte varför jag går på det om och om igen.

Det som är värst är att jag inte vet vilket som är just värst. Att vara helt ensam eller att bli sårad? I båda fallen gör det ont.