Cutiepie

   Tänkte ta upp det här med att många tjejer utger sig för att vara mer korkade än de är.. Jag tillbringade ett par timmar av min fredagkväll igår med att se Legally Blonde på TV. Den fick mig att tänka efter lite. Där visas det ju hur tjejer på många sätt "fördummar" sig för att få killar. Jag tror att jag och många fler är i samma situation. Jag är en helt annan person när jag umgås med killar än med tjejer. 

   Med tjejer är jag på många sätt mer mig själv eftersom jag tillåter mig själv att veta saker och rätta folk. Med killar kör jag automatiskt mer jag "hej jag är jättesöt och oskyldig och snälla ta hand om mig för jag klarar inte mig själv." Vad är det för skit? Jag vet att jag är kapabel till så mycket mer. Har försökt tänka på det när jag umgås med folk men ändå så ploppar de där ointelligenta kommentarerna ut som får dem att skratta och tycka att jag är söt. Jag vet verkligen inte varför jag gör såhär, men jag vet ju också att jag inte är ensam.

   Så här har kvinnor gjort i evigheter. Är det för att vi vet att män vill känna att de har ett övertag? Är vi så sluga att vi låter dem tro att de är så mycket bättre? Är det inte då egentligen vi som har försatt oss i "dagens kvinnordiskriminerade samhälle"? Kanske är det så att vi länge helt enkelt fått välja mellan att skaffa oss en bra man och familj eller en framgångsrik karriär men utan man?

   I vilket fall som helst tror jag att killarna många gånger väljer de smarta och kaxiga tjejerna. För visst är intelligens sexigt! Jag vet att jag kan mer och jag ska visa det också. Ändå skrämmer det mig lite. Jag vill ju inte bli någon "plugghäst". För "superintelligenta" tjejer, nej där går gränsen, det klarar de inte.

   Jag har höga betyg, det vet jag. Jag klarar mig bra i skolan, oftast utan att plugga. Orättvist? Javisst, men så är det. Senast igår fick jag tillbaka en bokrecension på engelskan som var läsårets stora engelskuppgift. Jag fick MVG och hoppade av glädje. För även om jag vet att jag är bra, så tar jag det absolut inte för givet. Jag är väldigt seriös när det gäller engelskan. När folk frågade vad jag fick, fick jag ett stort "VA?!" som svar när jag berättade. Ingen kunde förstå hur jag kunde få det..


  Hädanefter ska jag verkligen försöka visa vad jag kan. Jag är inte hopplös. Jag är inte korkad. Elle i Legally Blonde bevisade att man faktiskt kan vara BÅDE söt OCH smart, och det ska jag tänka på i fortsättningen.


Mountain

Så hur vet man när det är dags att ta steget? Ni vet det steget där man riskerar allt, i hopp att lyckas och att fånga sin kärlek. Jag vet att det är nära nu. Min tid att ta hoppet över till andra sidan. Jag känner det.

   Jag ser det hela som två berg. Man ser en kille. Ser honom och faller för honom. Varje ord han säger till dig, varje blick får dig att gå ett steg högre upp. Men det är inte hans berg du går upp på. Nej, för att komma dit måste du hoppa från berget bredvid. Hoppet, som om du misslyckas tar dig ända ner från början igen.

   Jag är snart uppe. Jag vet det. Jag känner det. Ska något göras så måste det göras snart. Men jag är rädd. Jag vill inte ramla. Jag vill inte förstöra allt jag byggt upp.

Är det värt det? Har jag någon chans att lyckas? Hur mycket förstör jag om jag inte lyckas? 

Hur gärna jag än vill, sviktar modet, och frågan är om jag inte ska klättra ner igen..

Listen and understand

   Pratade en hel del med Sonia igår på väg till Café Barbro. Man lär sig så mycket av att lyssna. Jag önskar att jag gjorde det oftare. Min mormor berättade en gång ett ordspråk (eller något)  för mig:

"Det var en gång en uggla som satt i ett träd i skogen. Ju mindre han sa desto mer hörde han och desto klokare blev han. Tänk om ändå alla var lika kloka som ugglan."

Okej jag hade visst helt glömt bort formuleringen, men jag hoppas att budskapet kanske gick fram lite ändå.. Läste igenom det en gång till nu.. jag suger verkligen på att verka klok.

   Ibland kan det hjälpa att få en situation sedd ur någon annans perspektiv. Jag bekymrar mig mycket över den här killen jag gillar och min vänner får höra om honom om och om igen. Jag har aldrig ens tänkt tanken att fråga hur de ser situationen. Skrev om honom i tidningen för ett tag sedan och fick nyligen svar från en tjej som hade läst och tyckte att det lät som om han gillade mig. Detta trots att jag hade skrivit ganska negativt om situationen. 
 
   Fick även höra Sonias version och jag vet inte om jag blivit så lyft på länge! Allting kändes fantastiskt och jag kunde knappt bärja mig för att se honom igen och spekulera i om Sonia hade rätt. Kände mig dessutom otroligt snygg och fick ett självförtroende som verkligen behövs.

Hurra!